IEMEUETCe UREVSSEMSS SNB ME AOOSUNMSSv SV MM fjerdingsmännen beordras att transportera det pantade godset, utan att derför bekomma författningsenlig ersättning. Meningen med ett så bakvändt förfarande känna de invigde ganska väl; men underligt är det verkligen, att slikt sjelfsvåld kunnat undanhållas höga vederbörandes kännedom, helst dessa troligen ännu disponera den EClericus, som i många år varit en säker kunskapare, så framt man får tro hans egna om sig sjelf flere gånger offentligen, med särdeles sjelfförnöjelse, fällda utlåtanden. Naturligtvis kunde br Wallerström ej lemna sådana anmärkningar obesvarade, hvarföre han i J8 49 af Jönköpingsbladet inlemnat en utförlig apologi, deruti qvintessensen är, att icke folket uti något af rikets fögderier, hvarken utmätningsvis eller annars, behandlas med mera billighet, skonsamhet och rättvisa än i Westbo., — Hr Ouchterlony meddelade då allmänheten i J2 28 en ny uppsats, deruti han, efter gendrifvande af de skäl hr W. anfört till sitt försvar, framkommer med ännu flere besvärspunkter emot honom, och slutligen yttrar: Af de mångfaldiga olagligheter hr W. sig tillåtit må jag företrädesvis nämna en, deraf några bland landstatens tjenstemän, naturligtvis utan att sjelf vetå det, med hr W-. delat fördelen. Sedan 1844 års afradsoch gärdesspanmål samt bräder, som på lön äro anslagna till landssekretera ren, kronofogden, häradsskrifvaren och förste landtmätaren, blifvit till leverering in natura behörigen uppsagda genom från predikstolen i Refteleds kyrka uppläsen kungörelse, så har likväl ingen forsedel eller anvisning afhörts, utan de skattskyldiga och ti ondegifvare i stället, förmiedelst hr W:s embetskungörelse af den 8:de, publicerad d. 42 Januari, blifvit anbefallta att nästlidne årets skatteoch kronotionde af deras hemman, vid laga påföljd, till hr kronofogden Wallerström erlägga uti Ölmestad gästgifvaregård den 44 i samma månad, nemligen med i specifik förteckning upptagna penningeposter, så! rättsvidrigt och obilligt uträknade, att man öfverskridit markegångstaxan med cirka 2 rdr pr tunna; : och på det ingenting skulle fattas i kronofogdens godtycklighet och djerfhet, har man gått ända derhän, att utmätningsvis indrifva de från Hensjö qvarn, ! enligt ofvananmärkta olagliga beräkning, häradsskrifvaren tillerkända 3 rdr 44 sk. bko. ; Är detta behandlingssätt emot allmogen skonsamt och förtjent af dess tacksamhet och förtroende? Vore det så, då hade jag sannerligen icke så lätt kommit i besittning af de många farliga bevis jag innehar på hr W:s nu anmärkta åtgöranden. Genom mera försigtigt och hofsamt genmäle hade hr W. möjligen kunnat fördröja, kanske äfven af-. lägsna nu hotande förödmjukelse och ofärd; men då han, under obefogade bespottelser och bedyrande af: sin fullkomliga oskuld, vågat sig ut på en ganska! hal is, så må han skylla sig sjelf om han faller, ohjelpligen faller, till följd af mitt åtagande, att ge-. nom åberopade och andra fakta bevisa, det hr W. under tjensteutöfning handlat oerhördt godtyckligt och egennyttigt, bland annat, genom enträget öf-. vertalande till sammanskotter från allmogen af diverse natura-prestationer. Aftonbladet, som, då alla de här omnämnda j förhållandena icke ännu blifvit pröfvade och! afgjorde vid vederbörande fora, ej kan fälla. slutligt omdöme om saken i och för sig sjelf! hyser likväl den öfvertygelse, att i allmänhet en större uppmärksamhet, å Konungens befallningshafvandes och domstolarnes sida, borde: fästas vid de närmast folket stående exekutiva l. embetsmännens sätt att sköta allmogen. Då denna, ofta på en gång medellös och okunnig i författningarne och tax-väsendet, ej mäktar, sjelf försvara sig, är det onekligen af högsta. nödvändighet påkalladt, att auktoriteterna hålla . en sträng och vaksam hand öfver sina under-: lydande. Imedlertid miste det i en landsort! i l — der denna vakande ande måhända ej tillräckligt visar sig verksam — anses för en stor lycka, om någon enskild person der gifves så sjelfständig, att han vågar afslöja hemska förhållanden, hvilka ej så sällan torde ega rum vid den fattiges behandling i utmätningsväg. Utan att tillåta oss närmare ingå i de konkreta fall, som omnämnas i skrifterna mellan hrr O. och W., kunna vi ej afhålla oss från den generella anmärkningen, att man i samhällets hela administration möter få ämnen al ömtåligare natur, än dem, som sortera under utsökningsbalken. Det är ej nog, att den i armod försänkte utsättes för all den nöd och uselhet, som oudvikligen medfölja hans häftande i skuld. Detta är åtminstone lagligt, ehuru olyckligt. Men om exekutionsmännen förvandla sig tilF verklige pligare: om den stackars gäldenären ej blott skall för ytterst nedsatt pris (såsom fallet vanligen blir vid utmätningstillfällen) förlora det lilla han ännu eger qvar; utan han dertill äfven särskildt ganska drygt, och stundom till större summa än hela skulden, måste ersätta exekutionsmannen för besväret af hans förrättning: och, värst af allt, om den utpantade uslingen tvingas ersätta detta till ännu högre belopp än sjelfva expeditionstaxan utfäsler — — så urartar lagens nödvändiga tvångskraft till ett tyranni, som i sin mån är både fördömligt och förderfligt. För ait nu ej vidröra allt hvad man ur mensklighetens och civilisationens synpunkt hade att anmärka, så är det äfven politiskt oklokt, att låta statens embetsmän framfara på sådant sätt. Man vill ju alltid, att allmogen med kärlek och förtroende skall tänka på sin regering och dess utskickade, embetsmännen, med hvilka den kommer i beröring. Men detta syftemål kan ej vinnas, om man låter folket vexeras genom prejerier utöfver lag, som den i lagarnes labyrinter obevandrade delen af allmogen ej sjelf kan kontrollera. Angelägenheten, att ifrån styrelsens egen sida hålla uppmärksamt öga på uppbördsmännen, är derföre så mycket större, som redan författningarne i flere fall äro nog nedtryckande för den fattige, utan att detta stegras till öfvermått genom sjelfrådige exeku — ct Rö Vr ER rr ÖR fn Oh Ik DR I SR K -A -— DM KEA DA s—on RA NR I kt fö