Aftonbladet – 22 april 1847, sida 1

RESA TILL KAP, STINDIEN OCH KINA ), ÅREN 1844—1846. BERÄTTAD AF G. W. VON DÖBEN. Både franska och danska öarne vid Wampo håafva flera byar: eller småstäder, men det är svårt nog för en europå att komma igenom dem. Har han ej tolk med sig, så kan han ej svara på de frågor, som göras honom, och har han tolk, så hota de att ge denne stryk, om europcåen går in i byn; imedlertid var jag genom alla byarne på begge öarne och fann dem så fullkomligt lika hvarandra, att de knappt kunde skiljas åt. Gator och hus voro lika Kantons; naturligtvis funnos färre bodar och husen voro mer öppna; men så snart man inträdde på en gata, skallade ropet Fang-Kveix från alla barn; de små skyndade högt skrikande in uti husen, hvilkas alla portar stängdes, och de småfotade damerna rultade af så fort de kunde in uti närmaste port. Två bruk, allmänna i Kina, äro så tvärt emot allt förnuft, att det är mig alldeles obegripligt huru de kunna finnas bland ett så förståndigt ech genompraktiskt folk, kineserna, nemligen männens bruk af långa naglar och qvinnornas förkrympta fötter. Så snart en man ej behöfver försörja sig med sina händers verk, d. v. s. med groft arbete, så låter han naglarne vexa på sina fingrar till öfver en tums längd, i hvilket tillstånd de naturligtvis genera honom vid hvarje rörelse. Detta är dock i det hela blott löjligt, liksom all annan deras sprättighet: tvenne klockor, solfjädern och dylikt; men ohygglig är qvinnornas stympning af fötterna. Då de äro barn och fötternas ben ännu äro broskartade, böjes foten nedåt, så att tårna dubbelvikna komma under foten; så bindas de och benet lindas uppåt; foten får således ej utvexa, utan blir en klump, snarast lik foten på en hjort, alltid röd och öm, och äfven benens muskler få ) Se A. B. MM 69—71, 74, 76, 78, 80, 81, 83, 85, 88 och 89,