Aftonbladet – 20 april 1847, sida 3

till den bestämda tid, då det bort afgå BLANDADE ÄMNEN. — -SUNDBETSPOLISEN I ENGLAND. Den kommitte, som parlamentet nedsatt till granskning af lord Lincolns motion om bättre afledningskanaler m. m. för städerna, med hänscende till helsovården, har afgifvit ett betänkande, som för icke längesedan blifvit offentliggjordt genom trycket. Det innehåller en redig och lätt öfverskådlig framställning af de åtgärder, som genom lagstiftningens mellankomst kunna vidtagas till förbättring af snyggheten i städerna, luftens rening derstädes och andra anstalter för allmänna helsovårdens betryggande. Det ådagalägger nödvändigheten af dylika åtgärder, icke blott förde fattigare folkklassernas bästa, utan äfven för städernas rikaste invånare. Det erinrar om den långt för detta och mångfaldigt upprepade erfarenheten, att hvarhelst djuroch vextämnen öfvergå till jäsning och röta, der utvecklas flygtiga gifter, som blanda sig med luften och menniskornas andedrägt, till skada för helsan och ej sällan våda för lifvet. Hvar helst många menniskor bo i hvarandras grannskap, der förekomma beständigt dylika jäsningsoch förruttnelse-processer, och om medel icke vidtagas att skyndsamt undanrödja de derigenom alstrade giftångorna, så indragas dessa i lungan med hvart andedrag, och förena sig deri omedelbart med den genom lungan strömmande blodmassan. Det har blifvit utrönt, att tre särskilda och förnyade qvantiteter dylika ångor genomlöpa lungorna inom hvar åttonde minut. Följden är någon gång döden inom få timmar eller till och med minuter, när ångorna äro särdeles giftiga; men annars medföra de blott sjukdomsämnen, hvilka dock ofta grundlägga mördande farsoter, såsom kolera, rötfebrar (pesten är blott en art deraf), rödSot 0. 8. V. Te En för Englands städer egen och ofta öfverklagad sjukdomsorsak är det dels af fördom, dels af vårdslöshet bibehållna bruket att begrafva lik på små kyrkogårdar inom städerna, eller till och med under kyrkogolfven. Många kyrkor äro derigenom så förpestade, att kyrkfolket afdånar genom liklukt och att boningshusen i kyrkogårdarnes grannskap utgöra ständiga tillhåll för rötfebrar och andra genom förderfvad luft alstrade eller underhållna sjukdomar. I London är ingen klass alldeles fri från faran af dessa pestångor, hvilka med det sakta framglidande morgontöcknet stundom utbreda sig äfven kring den förnäma verldens snygga boningar i Westend, och smyga in genom sjelfva luftvexlingsanstalterna i deras praktrum och sofkamrar. Hittills har denna stora anledning till osnygghet i England, och i synnerhet London, icke blifvit undanröjd, och likväl har man beräknat att 454,000 lik, upptagna ur grafvarne och sammanhopade i massor, för att lemna grafplats åt nya, oupphörligt förpesta luften i London, derigenom att de, i brist på tillräckligt utrymibe, ligga så i dagen på kyrkogårdarna och under kyrkorna, att endast ett tunnt lager mull eller ett brädgolf skiljer dem från öppna luften; de finnas till och med inlagda under benhusens knotor, hvilka blott genom öppna galler äro skilda från yttre luften! — Mot denna af religiös fördom hägnade ohygglighet har ännu ingen parlamentsmotion vågat uppträda, men ifriga skriftställare så mycket mer inför publiken; och med den i England vanliga ihärdigheten skola de sannolikt äfven till slut skaffa sina åsigter en röst i parlamentet. o — EN RYSK KRIGSFÅNGE, ÅTERKOMMEN FRÅN SIBERIEN. En fransk tidning omtalar följande Jika djerfva, som listiga mystifikation. För några och fyrativ år sedan lemnade en person vid namn Bertrand Monge, från kommunen Pouygaillard (Lot-etGaronne) sitt fäderneshem, för att tjena kejsaren och fäderneslandet. Hans corps medföljde på fälttåget emot Ryssland, der han sjelf blef gjord till fånge. Efter hans afresa hade ett betydligt arf tillfallit honom och hans familj, äfvensom municipal-autoriteterne skrefvo flere bref till honom härom; men allt förgäfves. Inga svar eller underrättelser från honom ankommo. Den långa tiden, som efter hans bortresa förflutit, gjorde att man till slut ansåg honom för död; hans slägtingar skänkte en tår åt hans minne och delade hans arfvedel sinsemellan. Under den sednare tiden började imedlertid ett rykte sprida sig i Pouygaillard, att Bertrand Monge ännu var i lifvet. Han hade skrifvit från Ryssland, att han var på återväg till Frankrike; man hade sett honom i Metz i Lothringen och sednare i Lyon; han stannade två dagar i Cahors, för att hvila upp sig efter sin långa resa. Allt det der var sannt! Bertrand Monge anländer en afton till Pouygaillard — han söker rätt på mären och sin gamla syster, hos hvilken han inqvarterar sig. De äldre bland invånarne i byn tyckte väl att Bertrand fordom varit längre och haft en mindre tjock näsa; men 40 år och Rysslands köld kunna väl åstadkomma förändringar i en mepniskas utseende. Man omfamnade Bertrand, frågade honom efter hans öden och gjorde små tvillställningar för honom. Bertrand Monge satte sig imedlertid i besittning af sitt arf; ban figurerade i handlingar, utfärdade qvittenser åt somliga, gaf assignationer på andra. — Hans långa fångenskap och hans mirakulösa återkomst gjorde honom imedlertid så vigtig i hans hemort, att myndigheterna rekommenderade honom åt styrelsens välvilja och förskaffade honom ett rekommendationsbref till öfverste Bourjarde, deputerad för Castel-Sarrasin. Uppburen och understödd på detta sätt, begaf sig Monge på väg till Paris, hvarest han hos krigsministern skulle utverka för sig en pension eller någon lämplig befattning. Till sin olycka passerade han genom Auchy; som just icke låg i hans väg; här tog han in på ett mindre väl kändt ställe, berättade sina öden, n återkomst och sina förhopp-; G 2 JOSE 6 TGL ORT RE rn I