förhållande alltid något. Och det är allenast detta de högvördige sträfva emot. Om läroverkets förkofran, om ungdomens, mensklighetens, kristendomens bästa, är för dem icke frågan i grunden: det gäller bibehållandet af den makt de besitta och intet annat. Man säger, att detta är ett hårdt, ett bittert tal. Nåväl! Hvad annat bevisa då deras egna handlingar, deras utlåtanden inför, likasom utanför thronen? Kan man här och der spåra en högre och vackrare bevekelsegrund för deras förfarände, så skola vi vara de första att erkänna sådant. Men när man läser t. ex. detta sista dokument från Westerås och dermed jemför hr Westerlunds noter, så ser man på hvarannan rad de besynnerligaste misstag om de sökandes mening, hvilka kapitlet icke gerna kunde hafva begått, utan en inneboende vedervilja mot skolreformen i allmänhet.