Aftonbladet – 17 april 1847, sida 3

syllningar, oltast utgangre Iran skepparnes läsa uppgifter, innan dessa ännu hunnit blifva utredde och bestyrkte. Stockholm den 43 April 1847. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Den celebra rättegången emellan handlanden Dinet Peuvrel i Avize och apothekaren P. O. Almström, som förut i detta blad blifvit refererad, angående den sednares försäljning af en utaf honom tillverkad dryck uti buteljer, försedde med vignetter, liknande dem Peuyrel brukat begagna på det af honom tillverkade och allmänt försålde champagnevin, är nyligen vorden hos Kongl. Maj:t afgjord. Kämnersrätten hade i utslag den ö Mars 41842 ansett Almström förvunnen, att, å dess tillverkning af artificielt vatten, hafva begagnat märken, i väserdthgaste delar liknande dem, som af annan tillverkare å champagnevin förut användts, samt derföre, under åberopande af 4 kap. 44 Handelsbalken, fällt Almström att böta 46 rdr 32 sk. samt att ersätta rättegängskostnaden, men ansett något skadestånd ej kunna Peuvrel tilläggas, då denne icke visat att någon skada blifvit honom genom Almströms förfarande tillskyndad; hvaremot hofrätten, medelst utslag d. 17 Juli 1843 förklarat, att, äfven om de märken eller vignetter, med hvilka Almström försett de buteljer han till den af honom tillverkade dryck begagnat, icke blott till utseendet utan ock till innehållet varit lika med något af de märken, Peuvrcl för sin tillverkning begagnade, hvilket likväl icke vore förhållandet, enär flere skiljaktigheter dem emellan förefunnos, Almström likväl, i allt fall, genom öfverklagade åtgärden icke kunde anses hafva jejort sig skyldig till ansvar efter det af kämnersI rätten åberopade lagrum, enär detta icke egde tillämpning i annan händelse, än då fråga vore om i inländsk handtverkare; och hade icke eller Peuvrel påstått, mindre visat, det han till försäljning af den jutaf honom tillverkade vinsort egde någon sådan serskild rättighet, hvarpå han kunde grunda klagan jöfver intrång och förlust i sin handel; på grund hvaraf Almström icke kunde ansvar eller ersättning ådömas. Kongl. Maj:t har i utslag den 48 Nov. 4846 förklarat skäl icke vara anfördt, som till ändring i detta hofrättens utslag kunde föranieda. — Det emot Aftonbladets ansvariga utgifvare af enkan Beurling anställda tryckfrihetsåtal för den i (MM 4 för innevarande år intagne species facti i målet mellan bemälde enka samt boktryckaren Marcus och grosshandlaren Reimarus, och som vid kämnersrättens fjerde afdelning förevarit, är nu afgjordt. Någo resumå torde deraf icke erfordras, enär hufvudsakliga innehållet deraf innefattas i kämnersrättens utslag af den 34 sistl. Mars, så lydande: I Kämnersrätten har tagit detta mål i öfverväganide; och hvad först angår det af kryddkramhandlarjenkan Carolina Beata Beurling, född Birgersson, framställda ansvar, enligt 3 8 44 mom. tryckfrihetsordningen och 60 kap. missgerningsbalken, å utgifvaren af dagbladet Det tjugondeförsta Aftonbladet, förre sergeanten Per Jacob Rönnqvist, för innehållet af en i Je 4 af samma tidning för d. 7 näst). Januari un er rubriken Rättegångsoch Polissaker, förekommande berättelse om ett här vid kämnersrätten behandladt tryckfrihetsmål emellan enkan I Beurling och grosshandlanden August Reimarus; så, enär enkan Beurling frånträdt alit ansvarspåstående emot Röunquist i förevarande mil, låter rätten dervid bero. Vidkommande åter enkan Beurlings yrkande om Rönnqvists förpligtande att i tidningen Aftonbladet låta trycka handlingarne i ofvannämnde mål emellan henne och Reimarus; så, ehuru uti besagde tidningsnummer funnits införd underrättelse om tryckfrihetsmålet emellan enkan Beurling och Reimarus, eller så kallad specics facti, kvilken kämrersrätten funvit öfverensstämma med det i samma måt förde protokol!; likväl och emedan de af enkan Beurlings bemälde vederpart i målet till rätten ingifne inlagor och anklagelse icke blifvit genom tryck i Aftonbladet kungjorde, finner kämnersrätten enkan Beurlings berörde yrkande emot 2 4 mom. tryckfrihetsordningen icke kunna bifallas, i följd hvaraf hennes påstående om ersättning för rättegångskostnaden varder ogilladt. Jemlikt 5 7 mom. merberörde förordning, underställdes dock utslaget Kongl. hofrättens pröfning. Efter afkunnandet af detta utslag, förmenade enkan Beurling, att hon just kunde tro att så skulle gå; det hörde till hennes tur att aldrig få rätt vid underdomstolarne. Önskeligt vore det således om full rättvisa kunde henne vederfaras hos hofrätten, der hon just nu är tilltalad för det hon tvenne serskilda gånger qvalt hofrättens dom, derigenom att hon, oaktadt hofrättens laga kraftvunne beslut, åter instämt br hofauditören Elgström angående afläggande af bouppteckningsed och redovisning m. m. i afseende å ett sterbhus, deruti hr hofauditören varit utredningsman. Redan för 6 år sedan lärer enkan Beurling blifvit för dylikt brott bötfälld, ehuru utslaget aldrig kommit att sättas i verkställighet. — Samma enkas emot notarien Fryckman vid kämnersrättens första afdelning väckta påstående, enligt 60 kap. missgerningsbalken, för det yttrande Fryckman fällt angående henne uti den Rejmarus-Unmanska rättegången och hvilket föranledt alla dessa rättegångar, har äfven blifvit af kämnersrätten ogilladt uti utslag d. 47 sistl. Mars, på den grund att kämnersrätten fann Fryckmans i omstämde afseendet hafde utlåtande ingalunda vara så beskaffadt, att något ansvar derför kunde ådömas. Notarien Fryckman hade dessförinnan förklarat, att han icke med sitt uttryck haft någon ond afsigt, samt att han ansåge enkan Beurling för en högst aktningsvärd qvinna; men den sistnämnde förmälte sig icke hafva samma åsigt om notarien Fryckman. utan påstod hans näpsande med all den stränghet Jag förmådde. — En åkaredräng vid namn Carl Erik Larsson, 20 år gammal, tillsatte lifvet i förrgår eftermiddag derigenom att en grushög rasade öfver honom. Han bade varit sysselsatt att bortföra grus från en egendom vid Stora Surbrunnsgatan å Norrmalm; då han skulle fylla sitt lass, hade den förut betydligt undergräfda jorden bredvid honom lossnat, så att karlen blifvit begrafyen under gruset. på han framtogs, var han redan död. Man hade förut tillsagt Larsson, att det icke lönade mödan att hemta grus på den plats der olyckan Hände, emedan der var så förman Anse a AT Altada icka darnåd tan