Aftonbladet – 16 april 1847, sida 2

egen nytta, och 3:0 att icke hafva behörigen redovisat dem på dertill bestämda terminer. Den första beskyllningen är icke åtföljd af annat bevis, än det factum, att anordningar på mig af undsättningsmedel ägt rum; men likaväl hade hr vy. advokatfiskalen deraf kunnat draga en motsatt slutsats. Det vissa är, att om, äfven utan samråd med desse tjenstemän, jag anbefallt dem att till mig ställa anordningar på de ifrågavarande medlen, hvilket likväl ingalunda var förhållandet, hade både landskamreraren och landssekreteraren ägt att sig reservera emot hvad de dervid ansett olagligt eller onyttigt, och att uteblifvandet af sådane reservationer ådagalägger, det desse embetsmän sjelfve insett ändamålsenligheten af det ombudskap för undsättningstagarne, som jag mig åtog och förvaltade intill dess hr kammarrådet Gyllexboffs tjenstledighet började och han dervid afbröt min verksamhet i denna rigtning. Hr landssekreteraren Östbergs till kgl. kammarrätten afgifne förklaring, hvaruti t. f.landskamreraren Normelli instämt, innebär äfven ett erkännande af denna åsigt, med antydan å prejudikater, som rättfärdiga densamma. Någon författning, som förbjuder ett sådant förvaltningssätt, har icke eller v. advokatfiskalen Lind kunnat åberopa, och det lärer således blifva svårt att finna någon olaglighet uti detta mitt ombudsskap. Ej eller kan något orätt ligga deruti, att en landshöfding anser sig moraliskt förbunden, att i främsta rummet taga hand om afvärjandat af den nöd, som hotar dess län, helst då undsättningstagarne begära dess biträde vid upphandling af spanmål, hvarpå orten lider brist, och den staten icke äger att såsom undsättning meddela, samt underordnade tjenstemän, alldeles fritagna från denna förpligtelse, kunna undandraga sig både ansvaret och besväret, som åtfölja uppdraget. Den andra beskyllningen grundar sig på oriktiga uppgifter. Såsom bevis derpå får jag blott åberopa, hurusom vice advokatfiskalen Lind uppgifver, att af uppburne första undsättningsbeloppen 20,000 rdr jag innan Juni månad 4845 icke utgifvit mer än 4110 rdr 32 sk., samt att ytterligare förskotter icke varit behöflige , då de anordnades, ehuru af närlagde bevis från landskontoret inhemtas att inom nämnde tid jag utgifvit 49,044 rdr; och ådagalägger det redan inför Kongl. kammarrätten företedde transsumt af protokollet, hållet hos Stockholms läns undsättnings-kommitte, att mina köpeafhandlingar icke voro afbrutna under den tidrymd, som hr Linds anmärkningar omfatta. Om spanmålsköp å aflägsna orter icke af mig omedelbarligen skett, och jag i stället blott anlitat mäklareslut å Stockholms börs, skulle de revisorer, som granskat mina åtgärder, icke kunnat intyga, att spanmålen blifvit jundsättningstagarne debiterad till mycket låga priser. Den omständighet, att förskotterne icke öfverensstämde med mäklaresluten, hvaruppå br Lind fäster vigt, var således en naturlig följd af köpeafhandlingarnes egenskap och mångfald. På samma gång nemligen jag genom mäklareslut förvissade mig om spanmål, som åter kunde säljas till samma priser, var jag i underhandlingar om uppköp och leveranser för ännu billigare, hvarigenom undsättningsbehofyen aldrig äfventyrades med omtankan att erhålla dem till lägre priser, än de i Stockholm gångbara. Äfven borde v. advokatfiskalen Lind kunnat inse, att, sedan jag emottagit anordningarne förskottsvis, jemte förtroendet att förvalta medlen, kunde jag ej för hvarje enskildt fall binda mina åtgärder vid landskamercrarens pröfning deraf, eller billigtvis begära, att han skulle dela ansvarigheten för afhandlingar med främmande personer, för hvilkas vederhäftighet för erhållna förskotter jag tilltrodde mig att ensamt ansvara. Det hade icke heller bordt undfalla v. advokatfiskalen Linds uppmärksamhet, att denna min åtagna förvaltning ingalunda var underkastad någon föreskrifven kontroll, utan grundade sig uteslutande på lemnadt ömsesidigt förtroende, hvaruti ett fiskaliskt inträngande är så mycket mera obehörigt, som staten, genom den klandrade förvaltningen, icke tillskyndats den ringaste förlust, men undsättningstagarne deremot en medgifven fördel. Den tredje beskyllningen är lika falsk, enär de, handlingarne i afskrifter bifogade, Kongl. Brefven, rörande undsättnings-; anslagen , ingalunda begränsa undsättningarnes meddelande inom vissa ferminer, eller föreskrifva några sådana för redovisnings afgifvande, såsom vice advokatfiskalen Lind det antyder. Följderna af 4844 års missväxt upphörde icke med 1843 års skördar, hvilkas felslående tvärtom förlängde och förstorade undsättningsbehofven. Dessa ensamt åberopas såsom grund för undsättningens medgifvande uti desamma Kongl. Brefven, hvilka dessutom bestämma endast vilkoren för lånens återgäldande och säkerheten derför. Lika ogrundadt påstår v. advokatfiskalen Lind, att endast ett växande misstroende förmådde mig att den 9 December 4845 aflemna redogörelse för min förvaltning. Något misstroende har ej blifvit mig visadt eller varit af mig anadt, då landskamereraren aldrig efterfrågat eller visat sig intresserad uti de köpeafhandlingar och transaktioner, dem jag ensamt besörjde intill den dag, då han förklarade sig med tjensten upphöra, och begärde icke allenast redovisning, men äfven de disponerade medlens återbärande. Den äskade redovisningen kunde då af mig icke afgifvas i annan form, än förtroendets, men sättet för affordrandet förnekade det meddelande af en enskild brefvexling, som likväl inför annan autoritet rättfärdigat mitt förhållande. — Min af v. advokatfiskalen Lind omtalade redogörelse den 9 December 4845 hade endast afseende på den redan fördelade undsättningen och dess debiterande. Räkenskapstid för de ifrågavarande medlen hade icke inträffat, då denna redovisning kom i fråga. Efter räkenskapstid kan således ingen försummad redogörelse mig påbördas och redovisningsbrist eller balans har följaktligen ej heller kunnat : vid sådan tid komma mig till last. Slutligen söker hr v. advokatfiskalen ett stöd för sitt yrkande på denna balans uti den omständighet, att min egendom varit med seqvester belagd. Att denna seqvester någon gång af Kongl. kammarrätten beviljades var visserligen en. följd af den form, hvarunder den af mig påyrkade anmälan om förloppet vid ränteri-inventeringen afgafs, en händelse, som föranledde mitt frånträdande af ombudsskapet för undsättningarne och de af mig emöttagne medamma Senmninattan da fest