fälldes ankar. Natten kom, vakt hölls, ehuru stället borde anses säkert, emedan engelsmännon hafva en koloni vid norra (Pinang), en vid södra (Singapore) ändan af sundet och en midt uti det, staden Malacka. Just i dagningen medan stiltje ännu rådde, framrodde 4 pråher till skeppet, så tyst att de ej märktes, lade långs sidan, och viga som markattor voro malayerna i ett ögonblick om bord, skrikande och svingande högt sina förgiftade krischer. Engelsmännen voro beväpnade och det blef strid, ehuru de snart öfvermannades af den 20—530-dubbla styrkan och drefvos ner i kajutan. I detsamma höjde sig ett segel vid horizonten, malayerna förskräcktes, skuro sönder tacklingen och sökte sätta eld på fartyget, hvarefter de med snabba ärtag skyndade undan till land. Seglaren befanns vara en engelsk kryssare från Singapore, som nu skulle gå hem dit; han hörde hvad som var i fråga, gjorde 2 å 3 timmars slag under land, men då naturligtv:s ej några båtar vågade sig ut att strida med fregatten, så gick han sin väg, lemnande skeppet redlöst och utsatt för en attack igen. Ejen droppa vatien fanns om bord, ty malayerna hade slagit hål i alla vatlentunnorna på däck; båt sändes efter sådant, under det att man splissade och hjelpte tacklingen så godt man kunde. Då folket kommo i land, blefvo de lurade i ett bakhåll, plundrade och ibjelslagna i den öfriga besättningens åsyn. Då syntes ett annat skepp bära ner för dem, det hissade amerikansk flagg och på tecken af olycka skickades båt om bord på engelska skeppet. När befälhafvaren på den amerikanska örlogsmannen fick höra sammanhanget, gick han in till kusten, fordrade upprättelse af en malayhöfding i byn midt för skeppet, och då den vägrades, oaktadt de slående bevisen af de röfvades blodiga kläder, sköt han ned staden, tog 42 pråher och ödelade kusten för 40 mil på hvardera sidan. Denna amerikanare passerade likvisst blott händelsevis och på sin färd till Kina. Huru djerfya och stridbara de stundom äro, kan ses af