lingen, och detta oaktadt vissa deribland, såsom sill och tran, på den tiden kunde erhållas jemväl från andra länder, hvadan tull-lindringen å dessa norska produkter var för Norges export en obestridlig förmån, som blef af större värde i samma mån som svenska tullen å enahanda varor i allmänhet höjdes, då följaktligen de norska produkterna desto lättare kunde isvenIska hamnar uthålla täflan med enahanda produkter från andra länder. — Deremot, och såsom ett undantag från den allmänna regeln, att alla det ena rikets produkter skulle landvägen tullfritt få införas i det andra, blefvo vissa sådana fabrikater, hvaruti den svenska medtäflan ansågs alltför farlig för Norge, jemväl vid landväga införseln belagde med half tull. De fördelar, som genom bemälde förordning tillskyndades svenska landtmannaoch fabriksinteresset, voro, då man närmare undersöker förhållandet, af ringa betydenhet på den tid då de beviljades. Svenska åkerbruket lemnade både då och flera år efteråt, öfver hufvud taget, icke något öfverskott utöfver landets eget behof, och de få år, då någon export af spannmål undantagsvis kunde äga rum, var den högst obetydlig. Af viktualier producerar Sverige önnu på långt när icke tillräckligt för eget behof. Afven Sveriges flesta fabriker, t. ex. bomullsspinnerier, bomullsoch yllefabriker, pappersbruk, glasbruk, m. m. stodo år 48235 på en så låg ståndpunkt, att, långt ifrån att lemna något öfverskott till export, de tvertom icke kunde fylla det inhemska behofvet; och husslöjdens framsteg voro då ej heller särdeles betydliga, om äfven en och annan gårdfarihandlande reden dessförinnan med sina varor besökt Norge. Under sådana omständigheter ingicks handelsoch sjöfarts-föreningen med Norge, och fältet lemnades öppet lör en fri täflan mellan hegge nationernas flit och spekulationsanda. ÅA ingendera sidan funnos några omständigheter för handen, som tillförsäkrade den ena nationen att i någon viss näringsgren bibehålla eller tillvinna sig ett bestämdt företräde framför den andra; åtminstone voro i sådant hänseende utsigterna ingalunda missgynnande för Norge, hvars författningar ej lade sådana band på utvecklingen af dess skeppsfart och fabriksindustri, som den svenska tulltaxans dryga införselsafgifter å de för fartygs utrustande oumbärligaste artiklar och det i Sverige då följda, men småningom mer och mer öfvergifna system, att genom förbud eller höga tullsatser vilja skydda dn inhemska industrien. Förhållandena fingo således fritt utveckla sig. Verksamheten tog snart i hvardera landet en bestämd rigtning. Norrmännen, fallne för sjöfart och vane att på ändamålsonligaste och minst kostsamma sätt utöfva detta yrke, visade snart sin öfverlägsenhet deri, och i följd häraf blefvo småningom norska fartyg företrädesvis begagnade till vissa svenska hufvudprodukters utskeppning, hvilken nu mera till väsentlig del verkställes med dylika fartyg. Svenska handelsflottan, som genom denna medtäflan till stor del blifvit utträngd från sysselsättningen med landets egen export, har nödgats söka andra fält för sin verksamhet, och endast obetydligt tillväxt under de sistförflutna 24 åren, då deremot den norska handelsflottan under samma tid fördubblats och på exporten af svenska produkter årligen skördat en betydlig fraktförtjenst. — Uti industrielt afseende har deremot förbållandet hitintills varit mindre gynnsamt för Norge. Ehuru icke besvärad af sådana prohibitiva författningar, från hvilkas tvång de svenska näringarne ännu arbeta på att befria sig, har norska fabriksindustrien och husfliten gjort nästan inga framsteg, icke ens i sådana näringsgrenar, hvilkas produkter utgöra föremål för den vidsträcktaste förbrukning inom landet, och för hvilkas utöfvande ingalunda erfordras någon öfver hela landet spridd industriel anda eller konstfärdighet, utan allenast några få för ändamålet nitälskande individers förenade bemödanden, t. ex. sockerbruk, bomullsspinnerier, pappersbruk, m. m. Det är för att söka ingjuta något lif i dessa näringsgrenar, som de norske kommitterade nu önska en inskränkning i vissa sådana bestämmelser uti 41825 års kongl. förordning, som de anse, under närvarande förhållanden, innebära en fördel för Sverige. Det är visserligen icke de svenske kommitterades åliggande att undersöka huruvida dessa åtgärder, i fall de vidtoges, sannolikt skulle komma att leda till det mål, man å norska sidan velat dermed ernå; huruvida det åsyftade försvårandet att öfver riksgränsen införa westsötha-allmogens vöäfnadstillverkningar, skall förmå alt i Norge tillskapa husflit, eller om den he tvertom skall leda till smuggling eller stegn maa Rå da vtfnadanr sar nana RAN