Aftonbladet – 12 april 1847, sida 3

BLANDADE ÄVNEN. — FRANSKA PRINSESSORNA. Efter middagsti den drager sig konungafamiljen tillbaka i ett blåt och brandgult dekoreradt rum bredvid thronsalen Djup tystnad; ingen liflig konversation. Drottnin gen och hennes svärdöttrar sitta kring ett rundt ar betsbord midt i rummet, hvar och en sysselsatt mer sitt arbete. Hertiginnan af Orleans, den ensam Sör jande, tager nästan aldrig del i något samtal; hen. nes hjerta har dödt med hennes gemål. Omkring kl. 9 drager hon sig tillbaka i sina rum, och konungen beledsagar henne hvarje gång mycket artigt och ceremoniöst ända till dörren. Hertiginnan af Nemours är en glad och munter dam, med rosiga kinder och med lockar, som nedfalla på skuldror af alabaster. Med möda uthärdar hon det tråkiga lifvet i den kungliga salongen; då och då lyckas det henne att genom ett litet skämt aflåcka sällskapet ett leende; skratta hör man aldrig någon göra. Dernäst i ordningen kommer prinsessan af Joinville; enligt alla poeters och konstnärers omdöme är hon en skön dam. Huru kontrasterar icke hennes stora, tankfulla öga, dunkelt såsom midnatten, fullt af djup trånad, hennes kolsvarta hår, hennes bleka kind och hennes smärta gestalt med hennes granne från Sachsen med de fylliga formerna och rödblommiga kinderna! Hon har härliga själsanlag, och hade Brasiliens sol kunnat bringa dem till lika hastig mognad som jordens alster, så skulle hon i snillekrafter stå ganska högt, men utbildning har hon helt och hållet saknat. Det vet hon äfven sjelf sanska väl, och inlåter sig derföre ej eller gerna i amtal med främlingar. Hon är imedlertid den näa, som med det originella i sitt omdöme, uti vilket hon ofta så att säga träffar hufvudet på piken, då och då kan motsäga konungen. Familen kallar henne öknens ros. Hertiginnan af Aunale är drottningens älskling. Med sin italienska örlighet berättar) hon under lifliga gester om ista underverket i Neapel och hvad pater Josef sagt, ennes ungdomssynders skriftefader. Hon har ljusrunt hår, är liten till vexten och visar spår af ropps!igt lidande. Nu kommer blomman från La ranja, nyligen förflyttad ur söderns varma luft i uileriernas kalla praktsalar: hertiginnan af Montensier; hon har nyss fyllt 44 år, dock ser hon nycket äldre ut; det arma barnet är dömdt till tändig tystnad, hon förstår ingenting annat än panska språket och — att dansa med passion. En ång ville hon lifva aftnarnes enformighet genom tt visa sin konst, men konungen undanbad sig det. udvig Filip förvandlar verkligen på detta vis sitt alats till en tvångsanstalt för sin svärdotter, men an vet väl hvad han gör den gamle — konungen. fan känner för väl hvad hon har att brås på, för tt ej söka förhindra henne ifrån att efter kända!