Aftonbladet – 10 april 1847, sida 2

svårt att tillerkänna dem,. Hr S. är en skald med ett svärd i hvardera handen,, det enas udd riktad mot THegelisnismen, det andras mot Republikanismen,. Det är dock alltid något. — 45) Nordstjernan; Vitterhetsstycken af Afgelius, Franztn, Runeberg, Sparre och Sturzenbecker. Förut anmäld i Altonbladet. Rec. (— DB) finner samlin en i allmänhet ganska god. Man yttrar sig med berömvärd pictet om våra skalders ållerman, sägande blott, likasom 1 förbigående: man ken nära nog antaga, att Franzn skrifver rimmad vers med samma lätthet com prosan. — 46) Sanskrit og Oldnordisk; afb. af Christianiaprofessorn C. A. Holmboe. Rec. (vår unga sanskritlärde wvpsaliens, hr C. F. B.) framhåller den vigtiga omständigheten, som Tyskarnes äfven lärdaste indologer (t. ex. Fr. Bopp) vanligen förbise, att Isländskan och hennes afkomlingar (Svenskan, Norskan, Danskan), mera än Gothiskan och Moesogothiskan, till sina språkrötter stå nära Sanskrit, i synnerhet i dettas äldre stadium (i Vedas, Rigvedas 0. s. v.); hvaremot först en yngre sanskrit ulvisar förvandtskapen med de klassiska språken (Latin, Grekiska). Norräna tungans uråldrighet styrkes härigenom. Märkvärdiga äro i synnerhet flere af de ord hos Oss, som icke i de Germaniska systerspråken ega motsvarende etyma, men som deremot hafva en förvånande frändskap med vokabler i Veda och Rigveda. Rec. anför exempel af orden nu (tyskans f-lzt), som likaledes heter nå på sanskrit; göra (tyskans thun och macken, således aldrig ett ord, som är samma etymon med Göra), på sanskrit k-ri; stor (som tyskarne uttrycka med Gross, men icke med någon vokabel, likvande Stor), i Vedas sthåla, hvars äldsta form, anmärker Rec., enligt analogien bort vara sthåra, således ganska nära svenskan. Det är också bekant, att åtskilliga sanskritprepositioner, såsom Up, nära sammanfalla med svenskans likbetydande, och det vida mer än med tyskans; ehuru våra lärde fränder på andra sidan om Östersjön ej låtsa förstå, eller icke veta delta, utan i stället med sjelfförnöjelse omtala hvilken märkvärdig likhet existerar emellan t. ex. det sanskritska Up och germanernes Auf. Frey slutar med en god skörd af Notiser från Utlandet.: Anmärkningsvärdast bland dem är underrättelsen om ett intressant fynd, som nyligen blfvit gjordt i Norska Riksarchivet, bestående i fragmenter af Norsk Fornlitteratur, dels Lagböcker och Sagor på det gamla nordiska språket, dels Legender och andra Klosterskrifter, författade på latin. Bland de förra förekommer ett Duodesblad af cn Codex till den Äldre Vestgötalagen, funnet såsom rygginhäfining för fogderäkenskaper. Detta blad bevisar sig genom språk, stafningssätt och skrifstil vara att härleda från början af 4260-talet, och således utgöra den äldsta hittills bekanta lemning af Svensk bokskrift.