Aftonbladet – 9 april 1847, sida 2

mA yufflar; allt hvad lif hade och som kunde föra bössa och spjut, båge och yxa, kom genast i rörelse till fot och häst, ch en ordentlig skallgång anställdes över hela ön. Tigern Irefs från sitt gömsle, hundarna jagade honom öfver fälten och jägrarna galopperade, efterskickande kula på kula, hvarpå han tröttad och sårad tog sin tilllykt bland timmer af ett ander byggnad stående fartyg, der han efter en svår kamp fälldes, och till åminnelse hvaraf fartyget uppnämndes )Kungstigern. Men tillbaka till Elcfanta igen. Den omnämnda qvinnan förmälde sig ej våga gå hem till sin man utan kon, och bon fick derföre tillåtelse att stanna i sergeantens hus öfver natten; der betedde hon sig högst oroligt, väckte alla lera gånger på de mest originella sätt, för att få eld på sina cherruts (cigarrer), dem hon beständigt rökte, och om morgonen var hon borta. Efter några dagar inställde hon sig åter och genom hennes bekännelser samt genom förfrågningar på ön kom följande bedröfliga historia i dagen. Qvinnan var född på en anran ö af rika föräldrar, hvilka, efter loflig österländsk vana henne oåtspord, bortgift henne för ett halft år sedan till en på Elefanta boende femton års yngling; hon var då sjelf 42 år (jag sätter med flit ut hans år med bokstäfver att intet misstag skall ske och för att påpeka hur tidigt passionerna börja sitt spel bland dessa folk, samt hur snart menniskorna här äro utvecklade och börja handla). Denne pojke hade gift sig med henne endast för att åtkomma hennes hemgift, och betydliga egendom i dyrbarheter och boskap, samt med full föresats att sedan plåga henne till döds. Han hade nemligen fått lust till starka drycker och låg till följe af derigenom iråkad skuld i händerna på en parsi, som på ön irrenderade toddyskörden. Denne biträdde honom med soda råd och anvisningar, och följande dem hade han inrättat och följt ett riktigt system uti att plåga den arma varelse föräldrarnas tanklöshet kastat i hans händer, och från detta system, som hufvudsakligast grundade sig på kraften af stryk och svält, afvek han blott vid högtidliga tillfällen, men då på det mest infernaliska sätt. Så hade hon en afton hemtat vatten åt honom, men då det ej var honom i lag, slog han det öfver henne och befallte henne hemta nytt. Det stackars barnet, utltröttadt och förtärdt, sade att hon j orkade, och att hon var rädd för mörkret; lydnad är hinduqvinnans första skyldighet, och han blef derföre högst uppbragt öfver hennes vägran, samt lofvade att rifva henne skäl till jemmer. Han drog derpå ett snöre senom de för prydnaders bärarde i öron och näsa befint