-I färdig och af konungen gillad. Ett roligt uppt träde emellan landshöfding Lovisin (f. d. Lovi-Isinius) och den unge envåldsmonarken skänker -I färg åt sista kapitlet. Vi förmoda, att få skola undgå att finna hela åldenna lektyr rätt underhållande; i synnerhet -lom läsaren sjelf tillhör de kretsar, som i hofti nöjen och hofkabaler se silt egentliga element. så! Vore pu alla anekdoter i ;Huset Tessin, fullt pålitliga, så kunde de betraktas som bidrag till -Jen blifvande historia om Carl XI; Bilagorna -loch Brefven äro det åtminstone; och detta utrigör en gilven förtjenst i boken. Men från det -Ikonstnärligas, sida, lärer man ej underlåta att -lanmärka, att t. ex. dialogen sällan är hållen i 1) de samtalande personernas egna ton, utan låter .) så, att man decuti nästan alltid blott hör förf. I sjelf talande, ebvad också personerna behaga yttra. Ij Uppträdenas komposition är stundom rhapsodi-Istisk och fragmentarisk. Härmed är det alls -Jlicke vår mening, att lägga förf. till last den i Jromaner både allmänt brukliga och ofta rätt :I fördelaktiga omständigheten, att scener tvärt -Jalbrytas, och fortsättningen af det kommande -1 berättelsen mera anas, än tydligt framvisas. Sker detta på ett artistiskt sätt, så ligger häruti mycket godt. Men vi frukta sådant här ej alltid vara fallet. Deremot händer ej sällan, att läsaren utsättes för longueurer, der förf. Thaft något kärt dokument eller bref i sin värjo, och som borde aftryckas. ; I allmänhet återfinner man i Huset Tessin Tsamma framställningsform som i Morianen och Carl Johan och Svenskarne. Det pikanta af innehållet är endast så till vida något ringare här, som skildringen rör en längre sedan förIfluten tid och ett för mängden mindre appeItissant, tidehvarf, än det, som hr G:s mnästföregående arbeten behandlat. Vi önska hoIRom imedlertid mycken lycka till fortsättningen; och förutspå, att åtminstone den vrede, som hr C. förut uppväckt genom sina stundom något skandalösa anekdoter från de Gustavianska och allra sednaste tiderna, icke i Huset Tessin skall finna brännbara ämnen för sig att kunna uppblossa öfver, enär all.histoire interieure från 1600-talets Carolinska period icke skall i harnesk sätta någon, som anser sig behöfva påkläda ett sådant för 1800-talets. SVEN DUFVA.) 23 Af Runeberg. Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad, arm och grå Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då; Nu bodde på sin torfva han och fick sitt bröd af den, Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven. Om gubben haft förstånd, han sjelf, att dela med sig af Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utaf; ) Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var, Ty för den son, som sist blef född, fanns knappt en ; smula qvar. ; Sven Dufva vexte opp likväl, blef axelbred och stark, Slet ondt på åkern som en träl och bröt opp skog 1 och mark, Var from och glad och villig städs, långt mer än mången kiok, ? Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok. I herrans namn, du arma son, hvad skall af digI väl bli? Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi. !( Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod, Och Sven tog till att tänka sjelf så godt han det r förstod. rn När derför sergeant Dufva kom en vacker dag igen (C Och kuttrade sin gamla ton: hvad skall du bli, o Sven ? Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräcktF och flat, När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: jo soldat Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut: Du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut Ja, mente gossen, här går allt helt afvigt mig ilu hand; d Lanske det mindre konstigt är, att dö för kung och u land., sl )en gamle Dufva häpnade och gret helt rörd en tår; I6 )ch Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta Corps. SÅ fålfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågsÅ förbi, I ch utan prut blef han rekryt vid Dunkers kompani. lu skulle Dufva få sig pli och läras exercis, )et var en lust att se derpå, det gick på eget vis. 0 Corpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek, len hans rekryt förblef sig lik, vid allvar, somst vid lek. oc fan var visst outtröttelig, om nånsin någon ann, RH lan stampade att marken skalf och gick så svetten ta en aah (at len roptes vändning åt et håll, då slog han bomjlå, på bom, 2 og höger-om och venster-om, men ständigt rakt fäl tvertom. pl evär på axel lärde han, gevär för fot också, tet tt skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå, säl len roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett, )ut ch skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt. en i blef Sven Dufvas exercis beryktad vidt omkring, En n hvar, befäl och manskap, log åt detta underting; gl en han gick trygg sin jemna gång, var tålig som vär förut ch väntade på bättre tid — och så bröt kriget ut. 1 skulle truppen bryta opp, då blef i fråga stäldt n Dufva kunde anses klok och tagas med i fält? an lät dem prata. stod helt luen och radda sat I