platsen för den planet, hvilken annars skulle göra sitt solomlopp På samma afstånd emellan Mars och Jupiter, synes en ytterligare bekräftelse vara funnen för den hypotesen, att dessa små planeter kunna vara fragmenter af en enda större, hvilken fordom intagit samma plats i vårt planetsystem. En utförlig framställning egnades åt den astronomiska beräkningskonstens största upptäckt, Leverriers nya planet, utanför Uranusbanan. Talaren upplyste, att Leverrier hade redan för flera år sedan sysselsatt sig med att wtforska orsakerna till Urani från beräkningarne afvikande rörelser. Han undersökte huru de hädanefter skulle komma att visa sig, med den vanliga förutsättningen att de förorsakades af de redan bekanta planeternas dragningskraft. Men när de efteråt anställda observationerna upptäckte ytterligare afvikelser, som icke öfverensstämde med den redan alla bekanta data upptagande kalkylen, fann han ingen vidare förklaringsgrund återstå, än antagandet af en förut obekant planet. Då likväl ingen sådan kunde finnas hvarken mellan Jupiter och Saturnus eller mellan Saturnus och Uranus, emedan han då skulle äfven hos Jupiter och Saturnus åstadkomma afvikelser, som dessa ej visade; så måste han vara att söka ännu längre bort ifrån solen, än Uranus sjelf. Leverrier beräknade nu huru långt detta borde vara, hvilken massa en sådan planet borde äga och huru stor omloppstid, samt slutligen äfven hvar den för tillfället borde befinnas i rymden. I bref till en praktisk astronom i Tyskland, uppgaf han detta ställe, med anmodan att se efter; och samma dag som brefvet anländt, den 23 sistl. September, söktes planeten i den uppgifna himlatrakten och fanns. Den enda motsvarighet mot en dylik upptäckt, icke tillkommen genom slump, utan grundad på en rent teore isk beräkning, var det af Copernicus framställda påståendet, att Venus skulle visa sig omskiftande med ny och nedan, likt månen, i fall någon blott vore skarpsynt nog att se det; en förutsättning, som Galilei 4100 år efteråt fann bekräftad, sedan förut okända medel till synförmågans skärpning bli vit af honom uttänkta. — Hr Selander hade nu mera sjelf, i grund af de efteråt anställda observationerna öfver Neptuni, den nya planetens, rörelse, beräknat dess planetariska förhållanden, och uppgaf dess afstånd från solen till 30 gånger jordens, diametern till 43, gånger och omloppstiden till. 468 år. Hr Selander ansåg sig äfven böra nämna att det af trovärdiga män vore intygadt, att en ung engelsk lärd i Cambridge, Mr Adams, hade redan 41842 anställt beräkningar, som ledt till samma resultat med Leverriers, men att han icke kungjort dem för andra än några bland sitt hemlands astronomer, som åter icke deraf ansett sig föranledda att anställa några forskninyar efter den förmodade nya planeten. Något annat bevis för de engelska anspråken på den franska upptäckten, än de engelska intygens trovärdighet, omnämndes icke; således ejheller huruvida Mr Adams kalkyler blifvit offentliggjorda. Leverriers äro deremot längesedan framlagda till den lärda verldens granskning, och hr Selander yttrade sig om dem i de mest lofordande uttryck. Professor Mosander afgaf berättelse om Geologiens utveckling under det förflutna året. Men hans föredrag skedde med så låg röst, att ref. nödgas erkänna sin oförmåga att deraf uppfatta mer än några intressanta fragmenter angående formationen af Siberien och Ural samt teorien för artesiska brunnar. Den derefter i ordningen föredragna zoologiska årsberättelsen var äfven till det hufvudsakliga geologisk; nemligen i det hänseendet, att den företrädesvis omförmälte upptäckter angående urverldens Fauna. I sammanhang dermed nämndes dock en märkvärdig iakttagelse, hörande till närvarande förhållanden, nemligen. att den organiska naturens skick i Nya Holland, nästan utan motsvarighet på hela den öfriga jorden, liknar tillståndet under en af urverldsperioderna. De däggdjur, som i Nya Holland äro talrikast, tillhöra pungdjuren, en äfven i urverlden ganska-talrik, men annars nu på jorden sällsynt djurklass; för öfrigt finnes der, likasom i urverlden, en stor mångfald af: amfibier; och vextarterna äga en motsvarande öfverensstämmelse med äldre verldsperioders. Man skulle nästan kunna tro, att denna trakt gjort ett undantag från de skiften, som träffat alla andra och qvarstadnat vid den utveckling; som den i urtiden ägt med dem gemensam. Ur professor Wikströms berättelse i Bolaniken upplästes strödda stycken af professor Selander. Dervid förekommo interessanta jemförelser emellan vextligheten öster och vester om den skandinaviska fjellsträckan, eller på norska kusten och Sverges nordl:gare kustland, anställda af en fransk botanist, Martin. — Vidare nämndes den högst egna vegetation, som utmärker Gibraltars klippa. — Orsaken till den röda färg, som vattnet stundom antager i Tajoflodens mynning, uppgafs vara ett mikroskopiskt väsende, Protococcus, hvaraf 40,000 kunna inrymmas på en qvadratmillimeters yta. — Genom sorgfällig odling hade man i England uppdragit en Camellia till ett träd om 435 fots höjd, med 7: fots krona, en stam om 7 tums diameter och hundratals blommor. Undersök