solut eller ens strängt tillämpad på representationsfrågan, kan man väl ej begära, än i dei förslag dertill, som de liberale förordat, och! som för den praktiska utförbarheten innefatta mycket väsendtliga inskränkningar i personlighetsprincipen såsom ren sats. Vet icke Dagblads-auktorn detta? Eller, om han påminner sig det, hvad åsyftar han då med sitt utfall, som saknar all mening? I öfrigt är denna artikel så full af motsägelser, att man har svårt att begripa hvad förf. sjelf egentligen vill med sin förmögenhets-, princip,. Att rikedom och egendom i allmänhet utgöra en stor kraft i samhället, har ingen nekat: också har ett så betydligt afseende derpå blifvit gjordt i alla de förslag, som utgått! frin det liberala lägret, att man genom de växande röstskalorna uppmätt klokbeten och insigten i att välja representanter efter tusentalet riksdaler i fastighetsvärde och ansett den ena grannen 40 gånger klokare än den andre, i frågan om tilldelandet af det dyrbaraste af alla jörtroenden, om han ock i alla andra mål skulle vara tio gånger dummare. Men när det icke ens stannar vid det måttliga häruti, utan går så långt, att de konservative vilja ovilkorligen behålla öfverväldet åt en fåtalig rikedomsaristokrati och embetsmannapersonal i förening, samt dymedelst göra folket vanmäktigt och representationen till ett lydigt verktyg i de rika klassernas elier regeringens hand; då må det väl ej skada, om man, äfven med risk att kallas ultraliberal,, påminner om hvad som utgör en verklig och obestridlig sanning, nemligen att den svage, den värnlöse, är i långt större behof, än den rike och mäktige, att se sin rätt skyddad inom lagstiftningen, och att, om indirekla val begagnas, troligen högst få finnas, som icke äga så mycket omdöme, att de kunna gifva sin röst åt en värdig valman, om de också icke skulle förmå att bedöma personers förmåga såsom lagstiftare. Dagbladsförfattaren yttrar ju sjelf följande: Förmögenheten är ett medel till bildning och en följd, en produkt af en väl använd och lyckad intelligent verksamhet, och delta är otvifvelaktigt sant. Men foljer väl deraf, alt hvar och en, som besitter förmögenhet och t. ex. fått den i arf (således utan att hafva dokumenterat någon intelligent verksamhet, ens vid förvärfvandet deraf, än mindre vitsordat sin förmåga af rätta användandet), härigenom skall vara qvalificerad, framför andra, att utgöra eller bestämma representationen? Dagbl.förf. säger, att rikedomen är en följd, en produkt; således icke en orsak till andlig förmåga, såsom den likväl borde vara, för att förtjena insältas till princip för representationsorganismen. Den borde åtminstone vara ett bevis, ett säkert märke på, alt ovanligare egenskaper finnas hos de personer, som ega den; men alt så icke med någon grad af nödvändighet förhåller sig, vet hvar och en, helst då rikedom, bekommen vutsn all förskyllan, (såsom genom arf), ej bevisar det ringaste om egarens intelligenta karakter. Dagblads-auktorn säger också: hvad är det som upprätthåller ordning pock skick och goda seder i ett samfund, om icke den ur menniskans inre väsende i känslan och tanken uppvaknade förmågan att inse och fatta det rätta? Nå godt: efter så är, måtte väl skötseln af samhällets högsta angelägenheter böra organiseras efter måttet al personens förmåga att inse det rätta och kraft att göra denna insigt gällande; men icke efter den materiella förmögenheten, såsom utgångsprincip. Huru kan Dagbladsförf. med hvad han här sagt rimma det han yttrar längre ned, då han förklarar: Det är en sådan föreställning af tingens inre sammanhang och natur, och en sådan känsla deraf, som i nutidens mest bildadel stater gjort den materiella förmögenheten till ett vilkor för valrättigheten bland medborga-: re. Och någon annan enhetsprincip finnes ej för det närvarande,. Hänger väl detta ihop med det förra? Om, såsom förf. anmärker, miånge i nordamerikanska fristaterna aldrig betjena sig af sin rösträttighet på egen hand, så är detta deras ensak: det är nog, att de i alla fall alltid kunna det, alltid bafva rätt att göra det, när de vilja och för sin samhällsställning anse sig behö!va det. Hvad som talas om, är blott,! att icke neka sjelfva denna rätt. Det vore önskligt, att Dagbladsförf., hvilkens I artiklar vi i så många andra afseenden haft goda skäl att gilla, ville undvika sådana deraisonnementer, som t. ex. Minerva i förrgår Jät komma sig till last, då hon bland annat debiterar det demokratiska partiet för alt begära allt eller intet. Hvad är det? När har det demokratiska partiet begärt allt? Om med detta parti förmodligen af Minerva menas den libe-l rala pressen, så vet hvar och en af sjelfva de derifrån utgångne förslager, alt man langt från begärt ens så mycket, som man måhända med fog kunnat. , —— VETENSKAPSAKADEMIENS HÖGTIDSDAG. Samtlige hemmavarande ledamöter af det Kongl. Huset behagade öfvervara gårdagens högtidlighet i Vetenskapsakademien. Det tal, hvari skademiens nuvarande ordförande, hr professor Geijer, redogjorde för det! KA a I IhanuAnA araml analog 217