Aftonbladet – 7 april 1847, sida 2

styggliga gestalter, sjelfva bilder af det heliga trädet, Ficus latifolia, omkring dem; bjeltarne strida, i deras sagor, i himmel, på jord och i afgrund, och regenterna styrai evighet. Allt är oproportioneradt i deras sköna konst, inom deras häfder och verldsåsigt; allt är ovisst, dunkelt, nedtryckt i deras gudalära; derföre hafva templen en obcestämd, töcknig. form, och ehuru hvarje tum är mätt, så mätes det hela ej af skönhetens måttstock; derföre lögger sig en tyngd öfver sinnet när man stiger in i de mörka hvalfven, mellan dtrss dystra skuggor; man finner det cmöjligt att bedja der under hopp; det måste blott kunna vara under fruktan och med tryckande ängslan. Jemte denna stora grotta finnas flera sidogrottor och smårum; bland andra stöter på vestra sidan en fyrkantig kammere intill stora grottan. Vestra ingången dertill bevakas af tvenne kolossala menniskofigurer, men en annan ingång finnes sfven åt norr. Detta rum är: alldeles mörkt och deruti finnes blott en stcr kullrig sten, men det oaktadt eger denna kammare en stor möngd besökande under valifartstiderna, hviika inträffa årligen i Mars. Sken är den, ait denna sten, hur obetydlig den än ser t, lik Aladdins rostiga lampa, eger en stor kraft; den bringar eller bibehåller fruktsamhet, och för denna goda egenskap helsis den af alla qvinliga pilgrimer, och en efter annan färdas de öfver honom ventre å terre,. På ön finnas flera grottor, hvaraf vi besökte tvennc under denna dagsfärd, och jag sedan vid en annan dervaro besökte en, underhållen af en Par:i, men väl tillbommad; dock äro alla hverandra öfverhufvud taget så lika i form, bilder och förfall, att då man seit en, har man sett alla. Alla äro ej i lika anseende och nästan endast i den stora ser man bilderna måJade af de andäktige med rödt, som bruket är vid böner, ehuru de vallfärdende regelmessigt vandra till alla, från den ena till den andra, under bedjande. 80 (Forts.) RR tatt — MENNIsKO-oPFrR existera ännu i stor skala på vestra kusten af Afrika. Vid-begrafningen efter en negerhöfding förlidet år blefvo icke mindre än 100 menniskor offrade. Detta har föranlåtit engelska amiralitetet att anbefalla sir C: Hotham, befälhafvare öfver brittiska stationen vid Afrikas vestra kust, att förmå negerhöfdingarne att helt och hållet inställa detta rysliga bruk,