Aftonbladet – 7 april 1847, sida 2

samt gaf ordres om sina sakers upptagande; men gjord de mest bedröfliga miner, då han kom under fund med sit misstag. Han gick sin väg, men mörkret gjorde, att har ej fann rätt på skeppet, dit han skulle, hvilket vi fingc höra, då vi dagen efter med en frisk bris seglade förb detsamma. Önskligt är blott, att de arma menniskorna e drefvo ut till sjös, ty då träffade de säkert illa ut, emedar vi-fingo en ypperlig vind, som med sjungande fart tog os: ned till Bombay. Långt ut i hafvet, mer än 480 mil derifrån, sträcker sit den märkvärdiga Bombay sandbank, hvilken för den sjöfa rande utgör ett godt och säkert kännetecken vid anlöpan det af denna hamn; säkra lodskott fås, och vattnet antage: en annan ljusare förg, och allt emellan synas svartfläckig: ormar ringla fram på vattenytan. Dessa höra till de s k Pelamiderna och äro giftiga, och exempel lära finnas, at de i svår sjögång blifvit kastade upp i rösten, ja t. o, m genom klysen (hålen i bogen för ankartig eller ketting kommit inombords. Jag såg dem aldrig höja eller sänk: sig i vattnet, utan blolt i vanlig omslingring med anslrängda rörelser glida fram på vattenytan. Sedan vi ett par dagar seglat fram bland dem i er tjock molnig luft och under regnskurar, inlupo vi den 47 Juli i Bombays hamn, der en mängd skepp lågo och dei äfven ett par andra svenskar varit före oss, ehuru för tillfället ingen annan fanns der än vi. Efter ett par dagars vistande i hamnen begåfvo vi oss samtliga kajut-invånare, på vår superkargs inbjudning, till den lilla ön Elefanta, för att se der befintliga grottor m. m. Vi foro uti en stor däckad båt, en s.k. bunder-båt, hyilket äfven på det högsta var af nöden, ty det regnade ganska betydligt. Alta af besättningen voro med, samt andre styrman, herr Jansson. Han och jag hade medtagit bössor, men jagten vill jag ej tala om, ty af krut och hällregn (som blott är ett annat namn för vatten) vet hvar och en bvad följden blir. Vid landstigningsplatsen var det linggrundt, så att vi, liksom i Mosambik, måste låta bära oss på våra båtkorlars ryggar, och ehuru vi sedan väl i en mening kunde säga, att vi voro på fast land, ja till och ned bergfast, så kan det likväl icke sägas, att vi voro på let torra, ty regnet hade upplöst marken, så att den var