Aftonbladet – 6 april 1847, sida 2

de skönaste handlingar, och man kan ej genomgå dem, utan att vemodsfullt tänka på Österlandets ljufva saga om den fallna engeln, som med den ena sköna gåfvan efter den andra kom till par radisets port, för att åter få vända tillbaka till sitt ljusa hem, — En välvilja, om än af aldrig så ringa art, henne visad glömde hon aldrig. Under sina tidigaste år hade bon af en bildad familj i landsorten rönt mycken godhet. Under det hon låg på sin sista. sjukbädd här, i sitt eget hem, fick hon veta, att af denna familj nu blott återstodo tvenne föräldralösa döttrar, och att dessa i bekymmer lefde i Stockholm. Och den första utfärd läkaren tillät henne göra, ehuru ännu så svag att hon måste bäras upp och ned i vagnen, ställdes — till de båda värnlösa qvinnornas hem, till hvilket bon kom som. en tröstande, hje!pande engel. — En fattig blind, som i musikens tonverld söker glömma sin mörka olycka, och som på hufvudstadens gator ännu spelar sig till sitt bröd, kom ofta till henne, van at! ständigt blifva hulpen. En gång kom han ock, då tog hon honom med sig in till sitt piano och spelade der för honom ett par stycken så länge, tills han kunde återgifva dem på sin fiol. Värdet af en gåfva ligger ej i gåfvan sjelf; det ligger i den prägel, som hjertat satt derpå, och denna prägel bar allt, som gafs af hennes hand. : Sådan var hon mot alla, mot kamrater och vänner; och hennes vän blef äfven den okände, om nöden tryckte hans skuldror. Hennes hjelpsamhet och goda hjerta Var så allmänt bekant öfver hela vårt land, att det ofta förorsakade henne obehag. I hennes gömmor har man träffat bref från alla rikets delar, som anropade hennes bistånd ofta med den mest komiska godmodighet. — Ett bland dessa är från en ung gymnasist i södra Sverige, som aldrig sett henne, men som likväl ber henneför all del låna honom hundrade riksdaler, för Kvilka han satt