Aftonbladet – 6 april 1847, sida 2

sig i skuld, och hvarom han ej vågade underrätta sin förmyndare. Han skulle blifva myndiz om fem år, då skulle han nog betala henne. I ett postseriptum ber den unga lärde henne, alt för allt i verlden ej rekommendera brefvet; ty ett sådant bref till honom från Stockholm skulle väcka alltför mycket uppseende. Hvad afseende hon fästat vid detta oskyldiga förtroende, vet man ej, men exemplet visar dock, hvad man trodde om hennes bjerta. Men det fanns hos henne icke endast denna naturliga godhet, som ofta är ett känslans svall på ytan, medan djupet slumrar. Det var ej blott det sköna och ädla hon kände; hon sökte äfven sanningen, och hon tillkämpade sig dess frukt under sin ihärdiga strid. Denha qvinna kunde lära mången, som med fariseiskt förakt såg ned på henne, hvad tro och gudsfruktan är. — Under sin sednaste sjukdom i fäderneslandet, då hon sjelf trodde, att döden var nära, hade hon tillkallat en religionens lärare. Och han kom från den döendes bädd, slagen af förvåning och beundran, och kunde blott yttra dessa Franzens ord: Det är vid sjuksängen som presten är lärjunge. Så var hon från vaggan ett konstens barn; och så blef hon ett ljusets och sanningens. Få hafva beskärts med sådana gåfvor, som hön; men få hafva ock kämpat, som hon, att helga och förädla dem. I konstens pantheon skall den stora konstnärens namn lefva; och den ädla qvinnans minne skall ej dö, så länge ännu hjertan klappa för det goda och sköna på jorden. Frid öfver dig, du hulda! Ditt fosterland, hvars stolthet du en gång var, kan ej glömma dig, om det ock ej får trycka ditt stoft i sin moderliga famn. Och högt öfver molnen, der du sväfvar-i stjernornas ljusa verld, skall ej eller du förgäta det land, der din vagga stod;