Aftonbladet – 6 april 1847, sida 1

hulda vinterblomma; här skulle hon då få hvila, i skötet af det land, som ständigt var hennes drömmars paradis! — Men långt upp i Norden, bortom fjellar och haf, sitter konsten och sörjer sin förlorade älskling, sitter det tårögda minnet och drömmer om en gladare tid. Död är försoning; vid grafven sitter Sanningen och väger på guldvåg halten af det rykte, som står qvar efter oss, sedan vi sjelfve flytt; och endast den skrift skall för evigt hestå, som hon med rättvis hand ristar i minnets tafla, under det tidens vindar snart förjaga stundens afundeller tadlets hånande domslut. Hvad var då Emilie Högqvist? Hvarje sann konstnär måste framför andra kallas ett barn af sin samtid. Han är ett rikt begåfvadt barn, för hvilket lifvet, lik en öm moder, yppar alla sitt inres hemligheter; han ligger ju närmåst intill naturens bjerta och derföre måste han ock, mer än andra, kunna höra och förstå dess finaste pulsslag. Och nör han så länge lyssnat, går han fullmogen fram från sin moders sköte, och, full af kärlek, tyder han i synliga bilder hvad han der. hört, hennes smärta och fröjd, hennes längtan och hopp. Och just deröfver förvånas verlden, att han ensam så väl förstår uttrycka hvad den sjelf lifligast känner; och just derföre älskas konstnären, emedan han är en gudasänd tolk af det språk, som ligger slumrande på djupet af tidens eget innersta, och hvilket den sjelf ej förmår tyda. Han står i jemnbredd med sina samtida bröder, han står i samma led med dem på banan till ett framåt; men han ensam bär dock snillets spira i sin hand, att dermed ordna och styra det oroliga tåget, och med konstens lyra förstår han ensam att, lik en evigt ny Tyrtzeos, elda till strid, till seger eller död för det ädlaste och högsta ilifvet. Skåda hvarje konstens mästerverk, det må uppenbara sig i hvad gestalt som helst, i skaldens sång, musi