Aftonbladet – 6 april 1847, sida 1

hjertat. Han sä ter menniskoform på skaldens andebarn och för in dem i lifvet så, att de kunna begripas och förstås äfven af elt svagare öga. Så miste han på en gång kunna fatta både dikten och verkligheten, den drömmande skalden och den i lifvet handlande mennviskan, kunna lefva in sig i det förflutna och tillika vara elt barn endast af sin tid. Men att förmå detta, är detej nog att hafva druckit af den kastaliska källans vågor. Af hela sin camtids bildning måste skådespelaren vara genomträngd, om han skall kunna fylla sin höga sändning; och just genom denna, med det sköna sammansmälta, bildning är det ock ban mes! verkar; man tjusas då ej endast af det sköna i konsten, mån lär och undervisas af det sanna i lifvet. Det är så han griper in i sin tid, och på densammas väsende öfverfly:tar sin egen konst, sin egen bildning, och i detsamma gömmer det frö, som för ett framtida slägte skall utveckla sin spirande krona. Så dör ej hans öra med stundens sorlande bifall, och evigt, såsom sanningen, i hvars tjenst ban stod, skall ock hans verk leva, om han också ej åt efterverlden ristade sitt namn på några egna skapelser. Det Jjus, han spridde, skall ej slockn: vid hans graf; det skall för en kommande tid blifva en morgonrodnad, hvars klarare låga de! är den beskärdt att tända; — ty uppåt till ett allt högre, allt renare ljus leder mensklighetens stig. Men — få äro dessa utkorade, de klara fixstjernor på konstens himmel! — Lycklig! dock det land, som räknar dem bland de sina; ja, lyckligt till: och med äfven sedan de bortgått, ty minnet är ljuft att bafva ägt dem. Det är denna lycka, som nu alstrar stunden: vemod. Sådan jag här tecknat bilden af er stor skådespelare, sådan är ock den qvinnas som vi nyss förlorat. I den låga fådernehyd dan stodo god andar vid Emeli Högqvist lvagga med snillets och -hjerbats rikaste hålvor