Aftonbladet – 6 april 1847, sida 1

ens toner, färgornas vexlande spel, eller i mejelns former, och du skall se, huru tidens egen inde återspeglar sig i dess innersta, men tillika huru äfven en slumrande framtid omedvetet appenbarar sig; ty det är snillets heliga kall, att visa menskligheten vägen framåt till fullindningens mål. Man har åt den scenisike konstnären ej velat inrymma denna höga plats i den menskliga utvecklingens kedja. Honom har man ej velat räkna bland dessa milstolpar, dem Försynen salt till vägvisare på bildningens långa bana. Han kan vara stor, äfven han, säger man, men han förmår ej verka på framtiden; ban är blott ett slundens barn, en skimrande d:gslända, som tjusar för ögonblicket, men som dör för evigt med den korta dagen af sitt lif. Men — uppåt höjer sig tiden mot en allt ljusare bana, och en stigande bi!dning skingrar alitmera fördomarnas dimmor. Öfver ingen af sångens gudinnor har intill våra dagar en så vring dom varit fälld, som öfver henne, den höga, som. bär masken och lyran i sn hand; men äfven hon vågar nu allt djerfvare framträda i sy-: strarnas ring, och vi börja allt klarare se, alt äfven hon är gudaboren. Vår tid har redan, om ej mer, åtminstone börjat kunna och vilja fatta hvad en stor scenisk konstnär verkligen är. — Äfven han är en dagakarl i framtidens stora tempelbyggnad, Han träder ej upp på tiljan, som en utstyrd lekdocka, att förströ en stund för en njutningslysten hop. Att för sin samtid tolka ljusets och sanningens heliga språk, dertill är han invigd af de höge Gudar. Han är skaldens fosterbroder, och, närd vid samma sångens bröst, kläder han i verklighetens drägt de af dikten skapade andar. Med skalden är han en vårdare af det sannas, det godas, det skönas eviga eld; men han går ut midt i mensklighetens ring med den heliga flamman att dermed lysa förståndet och värma