ke ty ingen äter dem i anseende till deras moskuslukt, och ingen jagar dem, utan de måste halva simmat dit, hvilket för ett sådant djur är en betydlig sträcka. Det var roligt alt på stranden se deras språng och rörelser, så viga och så graciösa, ehuru de aldrig tilläto mig komma sig närmare der än 100—1350 steg. Ibland buskarna kunde jag ofta på en gång stöta upp flera och 3 lyckades det mig att fälla, i det de med pilens snabbhet hoppade fram bland busktopparna. Efter att fram och tillbaka hafva korsat ön och lastad med spolia opima, återvände jag till min korallhytta och njöt der med tillfredsställelse af det goda, stewarden från skeppet medsändt, samt af svalka och torrka, så mycket mera saknade som hela dagen omvexlat med regn och solsken. På ön voro flera sjömän begrafna och i ett träd lästes det svenska namnet M. A:rot. Vid solnedgången kom båten och hemtade mig om bord, der natten tillbragtes med konserverandet af det skjutna. Slutligen kom afseglingsdagen, och på den gjordes en afskedsoch tacksägelseuppvaktning hos imamen. Man infördes i ett stort rum eller förmak, der en hel hop folk var församladt, bland andra amiralen, hvilken skulle införa fremlingarna. Der hade äfven tofflorna blifvit lemnade af de i inre audiensrummet ingångne. I detta befann sig imamen sittande långt fram i fonden, med 2 af sina söner vid sidorna och två skrifvare vid fötterna, samt kring väggarna rikets dignitärer. Alla reste sig vid presentationen, hand skakades med imamen, och ban komplimenterade och komplimenterades. Han hade ringa kännedom om Sverige och han alldeles förvånades, när han fick höra antalet af vår krigsflotta (nb. kanonjollarna inberäknade.) Han trakterade med vin och var utmärkt vänlig. Både han och hans söner se bra ut, liksom i allmänhet alla bättre araber, Såsom yngre bodde han i Muskat i Arabien, men har i anseende till den nödvändiga prakt och den besvärliga mängd af fremlingar, som årligen ditströmma, lemnat åt sin son att