Aftonbladet – 1 april 1847, sida 2

— Winterbladet, som, oaktadt den fortfarande goda tillgången på snö, ännu icke tyckes hafva kommit rätt underfund med konsten att kasta snöbollar, hvarmed det på gamla dagar elt par gånger velat roa sin publik, har deremot lemnat den ett par ganska goda bitar i den allvarsamma genren. Vi rekommendera synnerligen en artikel häromdagen, rörande den nya Preussiska s. k. konstitutionen, och skole längre fram, när utrymmet medgifver, måhända citera ett utdrag deraf. — Icke mindre förtjenta af uppmärksamhet äro några betraktelser i gårdagens Allehanda rörande den ekonomiska lagstiftningen. En recensent i Dagbladet hade nyss, i anledning af den utkomna brochyren om representationsreformen, tagit Regeringens envåldsmakt i den ekonomiska lagstiftningen i försvar från principens synpunkt. Häröfver har Winterbladet ru gifvit en kritik och yttrar dervid bland annat följande: Genomläser man artikeln med uppmärksamhet, så finner man lätt dess egentliga svaga sida, nemligen förvillelse och okunnighet om, hvad denna lagstiftning i sjelfva verket innebär. Förf. förblandar ögonskenligen denna med förvaltnings-åtgärder. Då han skall uppsöka skäl, hvarföre lagstiftningsrätten bör tillkomma konungen ensam, talar han t. ex. om att ständerne icke äro eller kunna vara något egentligt förvaltningsutskott — om nyttan af ständernas beständiga inblandning i förvaltningspolitiken och af ett veto på deras sida — om frågor, som kunna förefalla i praxis eller i statsförvaltningen, der ständernas majoritet är tvifvelaktig eller ytterst ringa, men som enligt tidsandans kraf fordra ett snart afgörande, c. Cc. Och detta allt skulle nu bevisa något om lagstiftning!? För förf:s inbillning sväfvar en dunkel id om nödvändigheten af en kraftig och snabb administration; och så förblandas detta med frågan om rättigheten att göra lagar, som lika skarpt och bestämdt med civiloch kriminallagen ingripa i medborgares personliga och egendomsrätt! Efter hvad grunder hvarje invånare skall bidraga till byggande af en prestgård eller ett tingshus, det bör kunna bestämmas endast af civil lag; men om eller huru han skall bidraga till ett fattighus eller de fattigas underhåll, det skall afgöras i ekonomisk väg! därom skall lagstiftningen i sin helhet icke äga besluta! Endäst allmän kriminallag kan bestämma, för huru stort tillgrepp af annans egendom, eller för huru groft våld mot annans person urbota straff kan påläggas; men i ekonomisk lagstiftningsväg s skulle kunna stadgas, att den, som utkastar sopor på förbjudet ställe, skall stå i halsjern! (Att något sådant stadgande nu mera icke blifver utfärdadt, äger man väl supponera; men det har varit utfärdadt af den ekonomiska lagstiftningen, hvars attributioner icke, oss veterligen, blifvit i sednare tider genom någon lag inskränkta, utan qvarstå i sin traditionella gloria.) Kriminallag ensam kan ålägga ett par spö eller en dags fängelse; men krigsartiklar, som tillhöra den ekonomiska lagstiftningen, kunna stadga ohyggliga kroppsstraff! Civil och kriminal lag betraktas i hela den civiliserade verden såsom enda normen för, hvad medborgare äga eller icke äga företaga till sitt lifsuppehälle eller nöje; men i Sverige är det möjligt att, utan deras hörande, hvilkas bifall fordras till stiftande af s. k. allmän lag, genom användande af den ekonomiska lagstiftningens envälde öfver näringsförfattningarna inskränka och alldeles förstöra denna grundsats om menniskans naturliga rätt att fritt använda sin tanke,