Aftonbladet – 1 april 1847, sida 1

EO PES OVE PRB AIYBaLOFHRO ä BOGCP, I tt ——— mr nr — Wien, dem Ryssland biträdt, hvilka öfverenskommelser ännu äro i full kraft. 4) Att Huset derföre är af den tankan, att då Ryssland vikit från dessa öfverenskommelser och de alltså icke längre äro i kraft, böra: afbetalningarne från detta land å den ifrågavarande statsskulden från denna stund upphöra. På hvad sätt och i följd af hvilka förhållanden Storbritannien kommit att ikläda sig ansvarigheten för det ifrågavarande Ryska lånet, täcktes läsaren inhemta af nedanstående utveckling, hemtad ur officiell källa. Då vid slutet af kriget 4814 förhållanderne på fasta landet i Europa åter skulle ordnas, ansåg man de stora makterna, som mest deltagit i striden och haft de största utgifterna, vara berältigade till någon ersättning från de mindre makternas sida, hvilka haft fördel af stridens resultater. De fleste af de mindre makterne bidrogo härtill med beloppet af ett års inkomster. Det fanns ingen furste, som hade större fördel af krigets utgång, än den dåvarande suveräne fursten öfver Nederländerna; ty han ej allenast äterfick alla de länder, som blifvit honom fråntagna, utan det blef en af hufvudbestämn:e serna i Wienska kongress-akten, att hans gebit skulle utvidgss med Belgien, och tryggas både genom anläggandet af fästningar och förbindelse för hans allierade att komma honom till hjelp, i händelse hans territorium anfölls. Man an-åg derföre denne regent med skäl böra bidraga till den ersällnng, som skulle gifvas de makter, hvilka mest deltagit i striden. Men tvenne af dessa makter, Österrike och Preussen, efterskänkte hvarje anspråk, de i detta hänseende kunde hafva på den nu kreerad2 konungen af Nederländerne, till förmån för Ryssland, och man öfverenskom i följd deraf, att all den ersättning, denne monark kunde komma att erlägga till de förenade makterne, skulle tillfalla Ryssland ensamt. Ersättningen skulle bestå deri, att Nederland öfvertog betalningen af räntor och amortissement på ett lån, som Ryssland gjort i Holland. Men vid samma tid som detta bestämdes, var en annan öfverenskommelse å bane emellan Nederland och Storbritannien. Den sistnämnde makten önskade bibehålla några af Hollands kolonier, som den eröfrat under kriget, nemligen Godahoppsudden, Demerara, Berbice och Essequebo, och det fanns billigt att en ersättning derför gafs. Denna ersättning bestämdes att bestå -deri, att Storbritannien iklädde sig förbindelsen att betala räntor och amortissement för hälften af det Ryska lån i Holland, som Nederland öfvertagit. Men för att ännu mera trygga organisationen af det nybildade konungariket Nederland, stipulerades att, i fall någonsin Belgien skiljdes från Holland, så skulle betalningen af Ryska linet af Storbritannien och Holland gemensamt upphöra, och blott fortsättas af Storbritannien. Åfsigten med detta stadgande var, att gifva Ryssland ett direkt interesse att samverka med Österrike, Preussen och Storbritannien för Nederlands integritet .och Belgiens förening med Holland, hvilken då ansågs väsentligen nödvändig för upprätthållandet af jemnvigten i Europa. År 18530 inträffade revolutionen i Belgien, hvarigenom detta land skiljde sig från Holland. För att undvika ett allmänt krig i Europa, ansågo de stora makterna nödvändigt, att bekräfta hvad som redan faktiskt var fullbordadt: Belgiens skiljande från Holland och konstituerande till (ett sjelfständigt konungarike. Ryssland för sin del samtyckte till detta arrangement, på Stori br.tann ens och de andra makternas anmodan. Men som det hadvarit orättvist, att låta Ryssland lida för en händelse, som denna makt icke framkallat eller på något sätt föranledt, så afslöts en ny öfverenskommelse emellan Storbritannien och Ryssland d. 46 November 4831, med afseende på det Ryska lånet i Holland, som Storbritannien och Nederland hittills gemensamt bestridt afbetalningarne på. I denna I konvention förband sig Storbritann:en att, oaktadt Belgen blifvit skiljdt från Holland, likväl fortsätta den återstående afbetalningen på Ryska linet i Holland, hvaremot Ryssland förpligtade sig att, i händelse Belgiens oafhingighet och neutralitet någonsin skulle komma i fara, icke ingå någon ny öfverenskommelse med sfocende på sistnämnde lind, utan stt Storbritannien först dertill gifvit sitt formliga samtycke. ) Såsom läsaren al Humes fyra punkter sett, igick hans motion egentligen ut på, att underhuset skulle förklara den nyssnämnda konventionen af d. 46 November 4851, emellan Storbritannien och Ryssland, icke mera vara förbindande för den förstnämnde makten, sedan Ryssland kränkt Wiener-traktaten genom sitt deltagande i tiliintetgörandet af Krakaus sjelfständighet. Vi stergifva här nedanföre i s mmandrag det tal, bvari hr Hume motiverade sitt förslag. Han började med att säga, att huset utan tvifvel crinrade sig att han i slulet ef förra parlamr nts.essionen gort regeringen cch huset Juppmirkssmme på den omständigheten, att den