Aftonbladet – 30 mars 1847, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: i — Enligt nyligen till England anländ underrittelse, har barkskeppet Stephani, hemma i Hamburg, förolyckats på resa till Canada. Det medhade 460 emigranter, hvilka alla omkommo, och. af besättningen lära blott fem kunnat rädda sig i en öppen båt, hvarifrån de blifvit upptagna af ett amerikanskt fartyg. j — EN FURSTE FRÅN ÅIPANON, ORDFÖRANDE I EN FRANSK JURY. Uti en fransysk tidning läses följande: Assisdomstolen i Bouche-du-Rhöne öppnade sin sednaste session under tillopp af en serdeles talrik samling åhörare. Ehuru den sak, som juryn borde handlägga, icke i sig sjelf erbjöd något större intresse, var nyfikenheten likväl serdeles spänd. I spetsen för juryn satt nemligen, majestätiskt, en gubbe, med hvitt skägg och mustascher, en rik turban af indisk kaschmir, och en magnifik mantel med ryskt pelsverk. Man frågade hvarandra, om det var en scen af turkisk rättvisa, som skulle verkställas, om man verkligen var i Frankrike och icke hos Osmanlis. Oaktadt skeret kunna vi dock försäkra våra läsare, att hr Daldah Mery aldallah, ordförande för juryn i Bouche-du-Rhöne, långt ifrån att vara musulman, tvärtom är en af de trogna kristne, som alltid för den helige Ludvigs descendenter bibehållit en orubblig vördnad. Hr Dahdah är chef för ett af de tre allierade hus och de mest utmärkta, som styrt de kristna kantonerna på Libanons berg. Af familjen Dahdah, som står i spetsen för kantonen Fetouh, utses, på grund af lagliga privilegier och ärftligen, emirens ministrar. Hr Mery Dahdah är ännu mer märkvärdig för de händelser, hvari han deltagit, än för sin briljanta marcnitiska drägt och sin patriarkaliska hållning. Historien om efterträdarne till den förfärlige Gamle på Berget är skrifyen med blod, såsom man vet, och räknar mer än en grym prins, mer än en Djezsar. Se här utvecklingen af de händelser, hvilka ställt Dahdah Mery Abdallah i spetsen för en fransk jury. Hr Dahdah har under elfva år varit minister hos emiren Beschir och dennes son, emiren Cassen, guvernör för prschalikatet Ihoböil. År 1823 gjorde emir Beschir, i förbund med Abdallah Pascha, uppror emot storherrn och uppdrog, under sin resa till Egypten, styrelsen öfver Libanon åt sin brorson, :emiren Abbas. Denne sednare antog, efter sin fårbroders råd, scheik Dahdah till minister för maroniterna och scheiken Beschir för den drusiska sektionen, och styrde med försigtighet bergets angelägenheter. Emir Beschir, besegrad af sultanens trupper, ålervände full af vrede och blygsel; och uti sin vilda afund emot brorsonen och-hans ministrar, som styrt med klokhet, lät han stinga ut ögonen och skära af tungan på Abbas — ctt straff, som mycket brukades hos Hashi Shins (Assasinernas) stam; derpå anställde han förföljelser emot scheikerna Pahdah och Beschir, hvilka togo flykten. Den sistnämnde föll i händerna på Mustafa Pascha af Damas, som, för att visa sig behaglig för den grymme fursten af Libanon, lät afskära hufvudet på sin intime vän. Dahdah, lyckligare än embetsbrodren, uppnådde, efter motgångar af alla slag, ändtligen Frankrikes gästfria jord. Aflägsnad från sin bustru och sina barn, genom konfiskationen af sina gods bragt till fattigdom, men alltid förtröstande på Gud och framtiden, lade sig hr Dahdah på handeln och lyckades äfven snart att genom hr Drovettis, generalkonsulns i Alexandria, bemedling, återfå sina egendomar. Erkänsam emot ett hus, som ädelmodigt bisprungit honom, önskade hr Dahdah, redan förut kristen, att stanna qvar i Frankrike; och blef äfven snart naturaliserad. Dahdah Mery Abdallah. brukar yttra: Näst Gud bära vi, maroniter, största vördnad för konungen af Frånkrike — och, tillägger han numera, för denna franska rättsskipning, hvaraf jag finner mig mera smickrad att en dag sitta juryman, än att åratal vara minister hos emiren i mitt eget land. — KNAPPT TROLIGT, MEN ÄNDÅ ARITMETISKT RIKTIGT. Uti den lilla staden X. dog nyligen en sjuttiofem-årig fru, hvilken var renemmerad såsom en äkta kaffesyster. Hon tillstod ofta sjelf att i sextio år hon lefvat mest af kaffe. Om man nu antager att hon under denna tid icke druckit mer än en Seitel (tyskt mått om ett qvarter ungefär) hvilket i alla fall är för litet, så utgör det druckna kaffet en qvantitet af icke mindre än 437 åmar och 15 mått. Om man hällde denna qvantitet i !en grop, skulle det vara nog att deri dränka en häst med ryttare på. Antager man att nämnda kaffedrickerska dagligen konsumerat ett lod kaffe och två lod socker, så gör det 6 centner 8 skålpund kaffe och 43 centner 68 skålpund socker. ETTER MI TO TH TUTTAR MOTATTR TJA RITATOT