Aftonbladet – 26 mars 1847, sida 3

I När månen skiner på de stilla vattnen i Och på de stilla tankarna; som gå Bland minnets vålnader i aftonstunden. Ack, hvarje gång en högre tankes blixt Slår ner i själen och förskingrar mörkret, I Hvar gång en känsla, mera ren och djup, An hvardagslifvet och dess små bekymmer; Ditt hjerta vidgar; och du känner vingar Som lyfta dig från jorden, tycks dig stå Och dricka himlen, trampande på molnen, Försänkt i salighet, och ville trycka Hvart skapadt väsen till din trogna barm, Då känner du, det är hans kraft, som bär dig, Då är hans ande öfver dig, är när dig, Du ser hans herrlighet, du hör hans röst Väl icke utifrån, men inom, i ditt bröst! Ja, inom den ädle skaldens bröst voro just Ide skönaste strängarna spända för det heliga klingande till lofsång och bön. Hvad derföre kyrkan verkat på hans skaldeanda, den helgd Just hon gilvit åt hans förmåga och skrifter, mi derföre erkännas! I flere af hans sånger framträder hans vördnad för sin egen ställning, och Idet skal! vara ett öfverdådigt lättsinne, som önskar bort det beliga ur hans-skaldskap. Den väldige Esaias-anden, som i sin höga skaldekonst uppeubarade för Europa, att i norden bodde en åldrig visdom, lefde ett stort fornminne, som egde rätt till den bildade verldens beundran, tärdes dock af sin inre eld. Hans enskilda person och dess förhållanden, äfven då den ena strängen brast efter den andra i hans gudavigda strängaspel, och klagan dervid genljöd öfver hela norden, skola visserligen äfven. häfderna teckna. Men det är hans betydelse såsom skald, som konstens vänner närmast må bava för ögonen. Hans bild i Sveriges Pantbeon, förklarad i oförgänglig ära, ugör en af de skönaste, som vår tid skall öfverlemna åt efterverlden, med stolthet deröfver,. att få benämna sig Tegnårs tidehvarf. Att sorgliga skuggor af inre mörker lägrat sig öfver hans sista år, gör bilden endast ännu mera rörande skön, Eller hvem skulle icke med smärtfullt deltagande tänka på huru den himmelska harpan i hans inre bröts i stycken, då dödens yngre broder svepte sina tunga slöjor kring hans själ. Det sista draget, som här må läggas till den ofullständiga teckningen af hans bild, vare de ord han sjelf, i en afskedsstund, talade, och hvari han målade sin egen, af dystra aningar redan beskuggade sinnesstämning. Han sade: Mitt bufvud har redan börjat hvittna till skörd och min dag skymmer. På min plats saknar ingen sina bekymmer, hvaribland det minsta icke är det, att man känner sig ej uppfylla den, som man ville och borde. Det ges dessutom en lifvets ero, som tär på lifvet, det är mången längtan, som endast sjustjernorna se uppå, mången sorg, som blott Orion skådar. Det ges sinnen, som likna trädgårdarna på volkaner: det är en inmurad eld, som drifver deras förgängliga blommor, men också förtär dem sjelfva. Låt dem förtäras, låt det förbrunna bjertat finna ro i sin aska, när Förbarmaren vwilll!, Förbarmaren har velat! , Det förbrunna hjertat bar nu funnit ro! 7 ;e Rättelser: Uti artikeln Några betraktelser med afseende på tullfrågormes behandling vid nästa riksdag förekomma uti Aftonbladet MM 68 följande tryckfel: 2 sid. 3 sp., rad. 37 från art. början står: importerar i stället för exporterar, bomull i stället för bomullsvaror, samt på 3 sp., rad. 15 ifrån slutet: då man besinnar, i stället för då man dessutom besinnar.