Aftonbladet – 26 mars 1847, sida 3

vande store. forskaren inaturens underbar -Ihemligheter har hönnit. Så långt Europeisl bildning och konst hafva utbredt sig, har Teg ners namn; såsom en sstrålande :meteor på d .) väldiga vågorna, medföljt. Tegner hade lärt saf forntiden.Han hade Jgenomgått de mystiska gångar, der fornverlden: I vise nedlagt skatterna af sitt vetande, och, se dan han mönstrat rikedomarna, framträdde har i helgedomen, der han, främlingen från Norden, visade sig vara kallad och vigd till et lirofullt rum bland de ypperste af visdomstemplets Vetande. Tegners örvblick var skärpt genom forskningen i det djup, från hvilket så många nyare andar ila ut i det oändliga, glömmande alt det icke är ensamt vingsenornas styrka i nyckfulla utflygter, utan blicken på ett stort mål och kraften att oemotståndligt nalkas det, att segrande eröfra det, som utgör kännetecknet på en stor skaldeandes skaplynne. En skalds själ måste ega ett rike i forntiden, om han skall kunna vinna ett nytt i framtiden. Hvad han skapar, måste, huru högt än dess krona uppspirar, ega en rot, en rot, som gror i helig jord. Helig var den grund, hvarutur Tegners skaldekonst växte, De fria konsterna, så länge de bibehålla gudomsgnistan, som utgör deras första lifselement, oförnedrad i sitt hjerta, måste erkänna, att deras ungdom ammades af en moder, en helig, gammal, kärleksful!, men ofta misskänd, mäktig då de behöfde hennes värn, men nu föråldrad, säger man, sedan de visat sig kunna tränga fram i verlden utom henne. Hennes namn är kyrkan. Det var en tid, den mörka medeltiden, då barbariet, med hån på skäggvilda läppar, med mord och våld i blodiga händer, härjande drog omkring jorden, jagade de milda konsterna i landsflykt, trampade all bildning under fötterna. Den enda makt, som då icke t.llintetgjordes i den fasansfulla öfversvämningen af biod och brand, var just kyrkan. Hon stod, på sin hörnasten, och förödelsen vardt henne icke öfvermäktig. Hvem var det då, om icke hon, som öppnade en tillflykt i sitt sköte för konsternz2, for det heliga arfvet af bortgångna slägters andeliga rikedom, hon, som beskyddade, uppmunt!rade, underhöll, gaf lif åt konsterna och deras idkare? Hvad vore i denna dag hela Europas, hela menskligbetens bildning, om icke kristendomen, med osynlig, med underbar, med Guds kraft mött barbarerna och kufvat de vilda sinnen, medån hon utbredde skyddande vingar öfver allt, som är menskligheten dyrbarast, öfver vetenskap och konst. Annu aktar hon sitt ädla moderskall, kyrkan i vårt fädernesland. Det är dock hon, som vårdat, som uppfostrat hvad vi cega af värde i vetandet, i tankarnas och känslornas verld. De åldriga murarna neka icke sitt hägm åt tänkaren, då han är ädel, åt skalden, då han är det värd, åt konstnären, då han bevarar det beliga i sin kallelse. Kyrkan har högsäten för de berrliga andar, som tjenat menskligheten med sin andes gåfvor, i verksamhet för sanning och skönhet.: Det har varit kyrkans lott, att, ehuru just hon erbjudit en ärofull tillflykt åt dem, som verkat det ädlaste på jorden, misskännas. och förföljas. Men om äfven här och der en af de fornmålade rutorna klingar för en gatsten, de majestätiska murarna qvarstå dock, så länge menniskosjälar behöfva dem såsom en tillflyktsort, en port till det eviga, det gudormligas osynliga hem. i Esaias Tegner, en son af den svenska kyrkan, såg äfven inom henne sin ärofuila bana leda fram till målet. Man bar ansett det som et helgerån, att hon egde honom. Men vågar man säga, att han icke bordt egna sitt ädla offer, pNattvardsbarnen, just åt henne, eller anföra såsom en anklagelse mot henne, att hon framkallade detta snilleverk ur hans själ Hon beolönade också nattvardsbarnens sångare med en af sina högsta värdigheter. Han kände derföre! både tacksamhet och vördnad för henne, och! han räknade såsom sin ära att befinnas blandl. hennes tjenare. Också, då han slog sin lyra inom tempelmurarna, huru herrligt ljödo ej dess strängar! Eller när klingade hans sång skönare, än inför altaret, då ban der, ännu för tio år sedan, framträdde och bad: Ja, helig, helig Han, som skapat verlden! : Han kastar himlen, som en mantel, kring sig, Och vår, som blommar, är hans andedrägt: Sjustjernorna, sju solar, sätter han, Som gyllne ringar, på sitt skaparfinger; Han hänger svärdet i Orions bälte, Och fästets lyra klingar på hans arm. ; Fall ned och tillbed! — Nej, stig upp och älska; Ty det är Han, som lyser dig i solen, i Wär dio i skörden. svalkar dig i källan.