sällan hafva vilja eller förmåga, att genom arbete (på sätt 1770 års Hallordning bjuder) godtgöra den skuld de, genom erhållna förskott, icke sällan ådraga sig, och hvilken för husbonden är ett kraftigt band att fängsla dem vid sitt arbete, emot en arbetslön, som nätt upp förslår att underhålla ett uselt lif; — samt slutligen, såsom en gifven följd af moraliskt och materielt förtryck, hemfallna till liderlighet och elände; sjunkande allt djupare och djupare; försänkta i ett slags försoffning, gränsande till en känslolöshet, som beröfvar dessa arma varelser allt värde som menniskor: se der en dyster, men sann tafla, som med trohet framställer det tillstånd, hvaruti den svenske fabriksartetaren i allmänhet befunnit sig, under ett tidehvarf, hvars statsmän hafva gjort sig till uppgift: att hägna, skydda och uppmuntra fabriksindustrien. Kan man väl tänka sig en bittrare ironi? Skulle väl industrien kunna uppblomstra genom att trampa allt menniskovärde hos arbetaren i stoftet? Hvad välsignelse hoppas man väl kunna skörda af den grymma slentrianen att hålla den menskliga arbetskraften i ett så djupt förnedringstillstånd ? Detta är i korthet summan af den bittra erfarenhet, som lagstiftaren kan inhemta af sina företrädares stora misstag, då de trodde sig med en ensidig och rättsvidrig lagstiftning arbeta i landets sanna intresse. Dithän måste det alltid leda, om man bygger sitt statsekonomiska system på den falska principen: att anse varutillgången och dess förbrukning, såsom uteslutande ändamål, utan tillbörlig uppmärksamhet på den medborgareklass, som åstadkommer tillverkningen, och som i allmänhet blir ansedd såsom blotta medlet, en lefvande machinkraft, för åstadkommande af högsta möjliga produktion. Man har i sådant fall förbisett det vigtigaste af industriens förhållande till folket, dess inflytande på dettas bildning. och välstånd; ty huru är det väl tänkbart att utesluta arbetarens välstånd ur beräkningen, då man vill grundlägga ett allmänt Nationalvälstånd? Utöfvar ej industrien sitt närmaste och förnämsta inflytande just på arbetarens sociala ställning? Här, om någonsin, gäller den erkända sanningen: att välmågans tillväxt alltid bidrager till framskridande i civilisation och förädling, likasom vid omvändt förhållande, andliga och sociala framsteg aldrig blifva utan verkan på det materiella välståndet. Både statistik och historia ådagalägga: att ju större upplysning, gudsfruktan och sedlighet råder hos en nation; ju mer den framskrider i vetenskaper, konster, arbetsskicklighet och uppfinningar, och ju fullkomligare dess borgerliga och politiska inrättningar äro: desto mer vidgar och utvecklar sig idegheten och slöjdskickligheten, hvaraf följer en ökad produktion. Häraf måste dragas den slutsatsen, att let är genom dessa moraliska och sociala driffjedrar som den materiella produktionen erhåller ökad utvidgning, och att således statsmannen och lagstifaren böra vinnlägga sig om att till ökad styrka och verksamhet upplifva dessa krafter, hvilka utgöra len egentliga själen i all produktion LL