m— — LL ——n— RR RSKR i hand bana sig väg till nirmaste hotell. John Bull skrattade af hjertans grund åt saken. Sedan vår superkarg, hr Fr. Rosenlind, kommit ned från London, var allt redo för seglats. Lotsen kom om bord, ankaret lättades, seglen vecklades ut och för en frisk bris styrde vi bort förbi Mount Edgecombes sköna park Vi togo nu afsked af Europa för att ej se det på år, vi lemnade dess höst och köld, för att gå den eviga sommarn till mötes, men vi lemna med detsamma äfven långt bakom oss allt hvad hjertat hår kärast, fosterland och gamla pröfvade vänner; och om vi blott dunkelt sågo Lizards fyrar, så var kanske dimman i luften ej enda orsaken dertill. Sjömannen har en egen fantasi att kalla Atlantiska Oceanen mellan Kap Lizard och Kap Vincent Spanska sjön, och under denna benämning bar den fått ett elakt rykte för dess höga, obändiga sjö. Äfven nu gjorde den skäl för sig, ehuru den efter de erfarnas yttranden var ovanligt beskedlig. L. och jag, samt en till Kap utvandrande familj, bevisade vår underdånighet för Neptuni makt genom ifriga tributer, och till slut voro vi så matta att vi knappt kunde röra oss. Mcn då intet är beständigt under solen, så hade denna vår ömkeliga och tillika löjliga hyllning en öfvergång, och när vi sågo de solglänsta topparna af Madeira och Porto Santo, så voro våra sinnen lika lätta, som de deröfver ilande molnen, och vi tömde Madeiras skål i ett glas Madeiravin, med full visshet att slippa återlemna det ifrån oss. Inom kort upphörde alla ombrassningar af seglen, de stodo jemt fulla och bugtiga, solen gick upp i guld och ned i purpur, och stjernorna gnistrade dubbelt så klara som i Norden — med få ord: vi voro inom vändkretsen, i passaden. Resande hafva försökt att skildra dessa höjders skönheter och talat mer och mindre poetiskt om dess klara himmel, berättat hur solen, hastigare och fullkomligare än någon advokat, gör svart till hvitt, natt till dag, och i förbifarten blandar färger, briljantare än de som lysa på något bondkistlock m. m.; Men de hafva alla misslyckats, af det enkla skäl, att när Skaparn vill låta sin glans skina fram i något skönhetsunder, så förslår ingen menskoförd färgsudd eller gåspenna att tåta till en afbild; själen kan ej uppfatta, endast se och beundra, stum och full.