Aftonbladet – 22 mars 1847, sida 1

NN VV GLGÄGNML Ar utan till öfverste Alt:ero och hans hustru, signora Altiero, som nu kommit att igenfordra sin dotter och: förekomma ett giftermål, som icke ksn vara annat än vidrigt för hennes känslor, emedan den tillämnade brudgummen är anklagad att bafva förgifvit hennes man. Nu uppgaf markisen ett lågt rop, som liknade en nyss fångad tigers tjut. Bland gästerna rådde allmän förvirring. Merkisen bortfördes af rättvisans tjenare. Vi skola icke beskrifva Allans och Isabellas återseende; denna scen är för helig. Med glädjetårar stego de upp i vagnen, tillika med signorar, samt körde till det hotell, hvarifrin en gång en ung man gått för att hålla en föreläsning öfver forntiden. Läsare, tänk dig en timma sednare. Klockan är tio. Elden är lös i hertigens di Calenghi slott! Orsaken dertill är okänd; men den oräkneliga mänzd lampor, som ovårdsamt voro spridda i alla möjliga direktioner, kunna lätteligen beskyllas för de flammor, som i väldiga kretslopp nu höja sig öfver denna fursteliga byggnad. Det är ett förödelsens verk; men om det är förfärligt, är det förfirligt storartadt. Det liknar den varnande gnistan, som framtindrar mellan remnorna 1i en vulkan. Scudari, och de andra bergen rundtomkring, illumineras af det här ande elementet. StormAndens grotta skönjes tydligt; djurft höjer den sig mot skyn. Palermoviken glimmar som en bernstenssjö. Allan skyndar upp för att lemna all den hjelp, som står i hans makt; men alla hemödanden äro fåfänga. Hertigen finnes ingenstädes. Hans tjenare hade sett honom ned