Aftonbladet – 22 mars 1847, sida 1

öppnas; fotstegen nedsläppas. Polistjenstemännen stiga ur, åtföljda af lagkarlen och de andra båda. Polismästaren banar sig och de sina väg genom hopen till den stora salen. Presten står midt på golfvet. Gråtande och beklagande sig har bruden just nyss blifvit utförd af hertigen i rummet. Den högtidsklädde biskopen förundras högeligen öfver de civila beväpnade myndigheternas hastiga inträdande. Gästerna jakttaga tystnad, men se undranice på hvarandra. Markisen, som i stum förvirring står bredvid prelaten, underrättas af polismästaren, att han är fånge. Denna finge är en djerf man; men vid detta förkunnande svindlar hans hjerna, och hans tänder skallra. O! Hvad han yttrar för en ryslig förbannelse, när rättsbetjenterna gripa honom samt hindra honom att göra motstånd. Polismästaren tager fram en pergamentsirulle och talar sålunda: Ers höghet, ers högärevördighet, medborgare! — Markis di San Giusto, för hvilkens skull vi hafva afbrutit edra lustbarheter, är härmedelst anklagad för en mängd af kallblodiga mord, och anklagelsen cger så tydliga bevis, att jag finner mig befullmäktigad att öfverlemna honom i rättvisans händer. J mågen derföre icke förvånas öfver vår mellankomst, då orsaken dertill är mer än ti!lräcklig att rättfärdiga de mått och steg vi tagit. Under denna kungörelse har hertigen försvunnit. Polismästaren fortfar: Ers högärevördighet, tillåt mig tillägga, att det äkta förbund, som ni var nära alt knyta, är olagligt, emedan bruden icke är dotter till hertigen di Calenghi,