Aftonbladet – 22 mars 1847, sida 1

Isabella är i sitt rum. Hennes tankar äro ängsliga. Hon skälfver vid den föreställn ngen, att någon oförutsedd händelse skulle kunna hindra hennes mor från att komma till hennes räddning. Redan är hon klådd i bröllopsskruden, och likt ett smyckadt offerlam sitter hon med klappande bjerta bland de fremmande brudtärnorna. Presten. har anländt, och inom en half timma skall hennes öde beseglas. Nejlb mumlar hon, till hälften hörbart, det skall icke ske; de skola mörda mig först! Nere i staden, På en smal gata, som förer till. Marina, sitter Allan i den ofvannämnda lagkarlens arbetsrum. Storm-Anden — eller som vi nu skola kalla henne signora Altiero — sitter, präktigt klädd, bredvid honom och visar genom sin majestätiska hållning, att hon varit van vid andra scener än Scudaris grottor. Fyra vagnar stå utanför porten. Lagk:rlen kommer, öfverhöljd af dam, in i rummet. Har ni triöffat polismästaren ?, utropar Allan nästan hysteriskt. Jay svarar lagkarlen i andlös brådska. Han är nere på gatan med tolf beväpnade rättsbetjenter.n Låt oss då genast faralp yttrar signora Altiero med värdig befallande ton. De fyra vagnarna foro nu den smala gatan framåt på vägen till hertigliga slottet. Signoran, Allan och lagkarlen sutto i den första. Polismästaren och bans följeslagare i de andra. Framåt ilade de som om deras vagnar sväfvat på vindens vingar. Nu äro de vid slottsporten. Hopen jublar. Vagnsdörrarne