Aftonbladet – 20 mars 1847, sida 1

les markis di San Giusto. (Allan studsade, här han hörde det namnet, ty så hade Isabellas brudgum varit benämnd i tidningen.) Hvad rättighet han hade till adelsrang känner jag icke; ty hans far blef hängd, såsom jag skall blifva i morgon. Då bodde han i Palermo, nu vistas han i Neapel. Han lockade sina fiender om bord på mitt skepp, och jag dränkte dem i hafvet för etthundrafemti dukater per man? Somliga af sina offer ihelhungrade han i en håla, belägen under klostret Santa Chiara, och der afsomnade de, fjettrade i bojor. Dem, som icke kunde luras eller tvingas dit, tog jag, och affären var på det hela ganska god; ehuru jag en gång dränkte ett sällskap, som han aldrig betalade mig för, och tanken derpå skulle kunna förleda mig att förråda honom nu, om det vore möjligt. Men i morgon skall jag dö. (Allan skälfde, men teg.) En sak har förorsakat min undergång. Jag ville eller kunde aldrig studera tillräckligt för att vara i stånd att hålla reda på longitud och latitud, när jag var till sjös, De säga, att det är en enkel beräkning; men jag hatar siffror, ty lag kunde aldrig uträkna dem. Det var derföre alltid nödvändigt för mig att ha en man om bord, som kunde förrätta denna befattning, och jag berodde till en del af honom. Tvenne år derefter sålde jag min korvett för en ansenlig summa till en venetiansk adelsman, som behöfde den till en jakt. Vid den tiden låg ett vackert skepp i Viken, vid namn Florence, med hvars kapten Jag var något bekant. Jag föreslog att segla med honom, och han erbjöd mig plats, som andre styrman. Jag samtyckte dertill, men beslöt inom mig att blifva kap, ten före resans slut. Vi kommo sti 1:ggå nigra dar gar i Palermo-viken. Jag träffade San Giusto och frågade honom om han bade några befallningar. Han kom om bord med en ung utlänning och betalade oss för det vi skulle sälja honom som slaf. Den unga mannen var af ett