Aftonbladet – 20 mars 1847, sida 1

förtvifla. Jag utstakade vägar i inbillningen tvers öfver helvetes-branterna för att kunna nedgöra erke-fienden, kullstörta hans välde och inkräkta hans flammande krona, och dessa stigar voro så krokiga, att till och med ett djelvulskt snille kunnat blifva förbryliadt under vandringen på dem. Jag önskade att, för mir begqvämlighets skull, kunna göra satan till mir underordnade under mitt vistande på jorden och sedan, genom att öfverlräffa hans olycks bringande list, göra honom till min ödmjuk: slaf i den andra verlden. Så oupphörligt öfvervägde jag detta väldiga förslag, att genom list och mod vinna en thron i afgrunden — så ståndaktigt granskade jag de gerningar, som kunde bringas å bane för att låta förslaget lyckas — att brottet på jorden tycktes mig blott som en mager förnufts-fest, och jag önskade mg stundom vara på den mörka tartarens slätter — scene na för min tillkommande eröfring Jag dränkte mina händer i blod. Jag närde hatet till godhet och det goda. Jag bröt min: eder, endast för nöjet att bryta dem. Jag fo strade bedrägeriet, endast för njutningen att be: draga. Jag fyllde djupet med mördade offer, oc! den dystra stormen var deras dödgräfvare. Er gång när jag kom till Venedig, i min egen korvett hade min besättning blifvit förminskad till blot! fyra personer; i brist på tidsfördrif förgaf jag dem allesammans; d: dogo och föllo som hundar till mina fötter. Tolf timmar derefter inlopp jag i hamnen med fallda segel samt be: rättade, alt min besällning hade dött af gul: febern. De venetianska damerna gåfvo mig er silfvervas och en mingd flaggor till be-is p deras aktning för min skicklighet i sjömarna yrket. De skulle hafva velat gifta sig med mig ifall jag hade eftersträfvat den äran. Kort tic I derefter gjorde jag b.kantskap med en man som, af alla de menniskor jag varit tillsam I mans med, mest liknade mig sjelf. Han kalla