Aftonbladet – 20 mars 1847, sida 1

SS SST RN SIST Menar Wera sr ATI trå efter det underbara och rysliga. Den dag, på hvilken vi skulle segla af; ansågs derföre af mig såsom den för mina framtida utsigter mest ärofulla, som någonsin kunde gry i verlden. Jag skulle då gå i Vanten, och inom kort skulle jag fästa min flagga På förstången. Nog al — Vi foro ut tombändta och återkommo rika. Ett handelsskepp, som icke förde en enda kanon, kom i vår väg, vester om Cap Verd öarne. Vi stego om bord derpå, förde bort allt som var af värde, fängslade besättningen å skeppet och sänkte sedan detsamma. Jag fann, att jag hade snille för bofstreck, och jag beslöt alt blifva den största bof, som verlden någonsin sett. Jag sökte reda på de mörka passioner, som redan grodde i djupet af min säl. Jag älskade dem med faderlig tillgifyenhet. Jag solade dem i framgångens leende, Jag såg mitt namn lågande af förbannelser i brottets katalog, och jag njöt en grym fröjd. Jag aftecknade min själ och gjorde hvarje passion till en djefvuls helgedom. Jag gjorde satan sjelf till öfverste-prest, tillslöt blindluckorna för samvetet och gaf honom makten. Jag högmodades af den tanken, att ingen tid och intet land skulle kunna framalstra ett namn, som i nedrighet kunde likna mitt. Om någonsin någon svag dygdkänsla stal sig in bland mina laster, förjagade jag den som en lösdrfyvare, en oförskämd tiggare, och ett förderf för den helvetiska makt, som beherrskade hela min varelse. Men jag glömde likväl icke det tillkommande. Alla sjömän tro på kropplösa andar, jag trodde ifven på dem, och jag hänfördes af den förhoppningen, att sådana gerningar som mina skulle gifva mig högsta rangen bland de stora i Pandemonium. Ja, jag hyste en gång den tanken, att: om det fanns något helvete, och om jag skulle komma dit, det kanske vore möjligt att afsätta djefvulen. Jag bygde mitt hopp på det, som kommer andra menniskor att i