Aftonbladet – 20 mars 1847, sida 1

EE let gallerförsedda lufthålet in i fängelset och belyste hans vilda anlete; hans tunga suckar talade om ett skuldbemängdt bjertas elände. Hans ögon voro nedslagna, hans röst ihålig och sraflik, och hela hans utseende vittnade om en man, som ännu var i blomman af sitt lif, men som blifvit förstörd genom lastbara passioners inflytande. Den välvillige besökaren frågade efter orsaken till hans häktande, och missdådaren, som var okunnig om hvem han talade till, lutade sig mot den fuktiga muren och började med vild kraft att tala sålunda: Sjöröfvarens berättelse. Jag är italienare. Venedig är min födelsestad. Der skådade jag först för trettio år sedan himlens sköna hvalf. Jag föddes i en gondol på vattnet, och der har jag förnämligast sedan fört ett lif som icke kunnat vara mera omvexlande. Min mor berättade mig, att jag var son till en katholsk prest, hennes bigtfar; men jag skulle icke våga öppet bekänna min härkomst, vid straff att blifva bannlyst från den heliga kyrkan på jorden och från himlen i det tillkommande. Jag har ofta hört min far predika för sjömännen i Viken, och ehuru endast en gosse, fann jag ett bedröfligt nöje i att gifva akt på folkets lättrogenhet och presterskapets svarla skenhelighet. Mina tankar togo snart en form, icke från den skola jag uppfostrades i, raen genom betraktelsen af dess dårskaper. En gång förkastade jag christendomen, såsom ett bedrägeri och tron på Gud, såsom ett poetiskt grillfängeri. Vid femton års ålder inbjöds jag af några djerfva sällar, hvaribland de flesta voro äldre än jag, att åtfölja dem på en kurs i en vacker korvett, som då utrustades i hamnen. De läto mig förstå, att de skulle blifva sjöröfvare, och jag upptändes af ett brinnande begär att vinna utmärkelse. Jag kom händelsevis vid samma tid att läsa några berättelser om sjöäfventyr, hvilka stärkte min å