Aftonbladet – 18 mars 1847, sida 1

ter en så lång frånvaro! O! Min lyckas bä gare skulle då rinna öfver!. Jag skulle börj mitt litterära lif och utgifva mina arbeten p det mest eleganta sätt, utan afseende på pen ningefördel. Sedan kunde det kanske hända att en professorsbefattning erbjöds mig vid nå got af våra högt prisade universiteter, och på min. ålderdom skola kanske lärda samfund ans sig smickrade af att ega professor Sinclairs namr bland sina hedervärda ledamöter. Och Katc sen! Hvilka partier hon skulle kunna göra såsom syster tll den rike och:lärde professoren! Hå! Det bringar min hjerna i jäsning at tänka derpå! Ja, jag måste försöka min lycka och jag skall! Stackars Allan! Du står med refvade segel på en sandbank, och ditt samvete må väl ut: ropa: bränningar förut! Om morgonen steg han upp ännu febersjuk och -outhvilad. Han hade icke sett Scott, när han kom hem den föregående aftonen; men han tog för afgjordt, att denne lagt sig tidigt, och derföre bekymrade han sig icke om den saken... När han nu kom ned till frukosten, börde han af betjeningen, att hans reskamrat icke varit synlig sedan middagstiden den föregående dagen. Efter frukosten kom en herre ridandes till hotellet och frågade efter. den unga Scotten. Fremlingen var en mörk, vacker man; på hufvudet bar han en stor halmhatt; omgilven af ett bredt brokigt band. Han hade en jacka af präktigt blommigt bomullstyg, hvita permissioner samt ljusröda stöflor med stora silfversporrar. Han var en godsegare i grannskapet, och hans sätt att kläda sig lemnade en god teckning öfver brasilianarne af hans klass, i trakten deromkr ng. Han hade i sitt sällskap ett fruntimmer, som dröjde utanför; hon red också, å la mode des hommes. Hon var klädd i en ridjacka, en kort, vid blus af nankin samt en stor. balmhatt, . som icke var knuten under,