Aftonbladet – 17 mars 1847, sida 3

nenall, vare sig mer eller mindre. BLANDARDIE ÄMNEN: petas — DEN HISTORISEA THEATERN I Paris. Herr Alexander Dumas, denne märkvärdige man, hvars make i produktivitet hela litteraturens historia, så långt tillbaka -man känner, knappt torde kunna uppvisa, och som redan skrifvit 3 å 4 gånger så mycket som Walter Scott, har bredvid sysselsättningen med romanskrifvandet jemväl roat sig med att uppbygga en ny theater i Paris, kallad theåtre historique, hvilken öppnades den 20 Februari med en historisk dram afhr Dumas, kallad Ju reine Margot och sammandragen ur hans roman af samma namn. Denna theater beskrifves vara den största och praktfullaste, som nu finnes i Paris. Den är byggd på samma plats som det fordna hotel Foulon, nära boulevard du Temple, i nordvestra delen af staden. AÅrchitekterna, som haft bestyr derom, heta Dedreux och Sechan, de öfriga artisterna, som besörjt skulptur och målning, Klagman, Dieterle och Despleschin. Vid ingången är fasaden försedd med två joniska pelare och med bildstoder, föreställande dramen och komedien. Första våningen är försedd med en balkong, på hvilken man utkommer från publikens foyer, och hvilken är prydd med stoder af Hamlet, Ophelia, Cid och Chimene (två bekanta personer ur Racines skådespel). På andra ställen finnas allegoriska bilder af Södern och Norden, af Spanien och England. Inuti foyern äro en mängd byster af de förnämste både fransyske och utländske theaterförfattare, samt frescomålningar, föreställande hjeltar och scener ur ryktbara skådespel. Åtskilliga af dessa arbeten kriticeras mer eller mindre i tidningarna, från artistisk synpunkt betraktadt; men deremot äro alla öfverens om, att salongen är till sin form och indelning den bästa man hittills äger. Den rymmer två tusen personer, men är likväl så danad, att alla kunna se fullkomligt Hvad som passerar på scenen. I stället att i de vanliga salongerna logeraderna formera en halfcirkel (på den kungliga theatern i Stockholm är periferien till och med betydligt utlängd åt fonden), så bildar salongen der en halfoval, men hvars längsta genomskärning är emellan avantscenerna, så att de främsta bänkarna af fondlogerna icke hafva långt till scenen. Deremot äro logerna mycket djupa. Närmast theatern på båda sidor finnas några praktfulla avantscener, försedda med salonger bakom, i hvilka man kan gå in emellanåt, taga emot besök o. s. v. De öfra logeraderna åter bestå, om vi rätt fattat beskrifningen, af fyra stora amfiteatrar en pyramiden, såsom hos de Gamle, af hvilka hvardera rymmer 350 personer, hvartill sedan kommer parterren, motsvarande hvad här i Stockholm kallas öfre och nedre amfitheatern, samt orchesterplatser. Vid öppnandet af denna theater rådde mycken nyfikenhet hos Pariserpubliken, så att den stora salongen var fullsatt; men pjesen påstås icke hafva gjort den påräknade effekten. Det värsta härvid var, att theatern öppnades kl. 5 och spektaklet börjades kl. 6 på eftermiddagen, men slöts icke förr än kl. 2 på natten. Det är mer än de mest skådespelslystne gerna kunna uthärda. Om sjelfva pjesen yttrar den bekante skriftställaren Jules Janin, att den är ett hvimmelaf intriger, passioncer, effektscener, tablåer, palatser, fängelser, kyrkor, domstolar, furstar, bödlar, bönder, adelsmän, pager, mördare, (till och med hundar förekomma), prinsessor och hexor, så att åskådaren knappt får ett ögonblicks tid att hemta andan. Ett tillfälle föreställer till och med en hel tortyrscen med hela sin apparat af tänger, stegar, skrufvar och tåg, ja man hör sjelfva hammarslagen af ett spikprof, som bödeln företager med sin fånge. Det utgör förfärliga minnen, uppkallade ur forntidens verklighet. (Läsebibl.) — ETT MÄRKVÄRDIGT SKOTT. Åtskilliga ryska tidningar omtala följande högst märkliga tilldragelse: Den 22 December förlidet år fann man uti Goldingen, på teatergatan, en judinna vid namn Merre, liggande död. Vid närmare undersökning öfvertygades man att judinnan var dödad genom ett skott, och denna omständighet syntes så mycket mera obegriplig, som ingen uti granskapet hade hört något skott. De underligaste rykten kringlöpte i staden om den arma judinnans död; men under det man som bäst talade härom, anmälde den i Goldingen boende generallöjtnanten baron Sass, hvilken likaledes erfarit nyheten för dagen. hos polisen i staden, att han samma dag vid återkomsten från en elgjagt farit in i staden genom Miduuska gatan; att, då ban hunnit till den del af gatan, der husen sluta och endast trädgårdar vidtaga, hade han för beqvämlighetens skull velat taga jagtbössan, som låg uti slädan vid hans venstra sida, och flytta den till den högra; hästen hade i samma ögonblick gjort ett sidosprång och bössan, som var laddad med en kula, gått af. Skottet hade gålt i skef riktning så nära generalens kropp, att det nästan rispat honom, hvarefter kulan måtte gått i trädgårdsplanket. Efter denna af generalen erhållna upplysning skred man till en: undersökning af lokalen, der bössan gått af, och det visade sig nu, att kulan gått igenom planket, tre fot öfver marken, samt öfver den 70 steg breda trädgårdstäppan, och trängt igenom planket på andra sidan trädgården, vidare in på den lilla teatergatan, som ligget något lägre, och ändtligen på denna träffat den unga judinnan under högra