Aftonbladet – 17 mars 1847, sida 2

——— ÄT klämd, och han var ur stånd att hjelpa sig, utan att förlora skinnet. Under det han lindade sin näsduk omkring den, kommo några af bärarne för att kyssa den sårade handen; men, antingen mannen var missnöjd med deras brist på styrka eller deras brist på skyldig uppmärksamhet, nog af, han slog dem hårdt i ansigtet och lemnade kapellet. Det var kejsaren af Brasilien! Pöbeln tycktes vara högeligen road. Munkarne, som höllo vaxljusen, skrattade öfverljudt, och hela församlingen, till och med negrerna, följde deras exempel. Inga mått och steg togos för att utestänga mobben. Så nära kejsaren, att de trängde honom, syntes hvita och svarta — friborna och slafvar — rika och fattiga — utan skillnad på personer, hvarpå helt säkert ingen tänkte under någon af ceremonierna. Det hela utfördes med ett dockspels ledighet, utan det ringaste afsecnde på högtidlighet eller decorum. Den eleganta sprätten förde sin nya bekantskap från dessa komiskt heliga scener till en af de mest besökta gatorna, der de stannade vid en ståtlig byggnad, som var rikligen upplyst af gas. Vid inkörsporten illuminerade sex flammande lampor, med skuggor af färgadt glas, hela den främre sidan. När de unga männen inträdt, stego de uppför en rad af marmortrappor, som ledde till en rymlig sal, der en srupp var samlad kring hvart och ett af iretio eller fyratio bord. Det var ett spelhus. Allan! Hvilken var den första tanke som bemäktigade sig dig, när du steg öfver dess tröskel? Rodna icke, unge man, förneka den icke,