Aftonbladet – 16 mars 1847, sida 3

— — ras allt, skola de bittert sörja den förlorade, som aldrig kan återvända. Så talade han, och jorden häfdes som et! upprördt haf; det var ett ljud, som liknade materiens förstöring och verldars krossande. Kamraterna förlorade sitt fotfäste och föllo till jorden! Döfvade som af en elektrisk stöt, dröjde det linge, innan någon återfick sansen. Slutligen steg Allan upp och ropade sin kamrat, men han fick intet svar, och ingenstädes syntes denna till. Himmeln var klar och utan ett enda moln. Månen sken i glänsande prakt; men hvar stod vår hjelte? Han befann sig vid randen af en väldig afgrund, som han aldrig förut sett. Hvar lig staden Cumana? O, Herre! Stor är din makt, och stundom fruktansvärda äro dess uppenbarelser! I hundratals famnars djup lågo stader och dess invånare i en väldig graf! Hvar fånns Peria och hennes far, och deras gäster, och det praktfulla huset, som stått så hårdt emot? Allt — allt hade störtat i afgrunden! Förfärligt! Allan stod fsrlorad i bestörtning och i en mängd öfverväldigande känslor. Bakom honom var en ofantlig klippa, som tydligen blifvit appryckt med våld och af ett allsmäktigt väende rullad till dess närvarande hviloplats. Han gick rundt omkring den. På andra sidan låg Scott, antingen död eller sofyinde. Allan ruskade honom, i det han ropade: Lefver ni? Kan icke säga, yttrade Scott. Hvilken ryslig natti Ryslig ! Staden är begrafven. Begrafven! Våra vånner äro försvunna., Försvunnal Huru tillintetgörande är icke den syn, vi bevittnaln Kan icke säga.n