Aftonbladet – 16 mars 1847, sida 3

SNNNINNK rFLLD MD m nor rnnn— I Är ni vaken, sir?, a Nej.n pVakna upp (ruskar honom). Förlåt mig. Hur känner ni cr?, Varm.n Kan jag hjelpa er? Jag behöfde — Hvad för något?s En eigarr., Ni halfsofver, sir. Mycktet troligt. Ni får lof att vakna, sir; nu är det icke tid att sofya.n Allan raskade vid dessa ord sin vän något hårdare än förut och sökte allvarligt att fästa hans uppmärksamhet på nattens tilldragelser När han blef fullkomligt vaken, fattades han af bälvan. vÄr detta en dröm? utropade han. Har en ryslig mara framkallat dessa fasans uppenbarelser? Hafva tusende under våra lötter sjunkit till evigheten, och hafva vi allena — så ovärdige vi äro — blifvit skonade, för att än en gång få skåda solen.n Det är underbart, sade Allen. Låtom oss tacka Gud. De knäföllo på torfvan, och deras tacksamhet höjdes under djup tystnad upp till himmelen. . Snart gick månen ned, och ett mycket ovanigt skådespel af lysande mete.rer blef synligt vestern. Tusende eldkulor och neldfaliande stjernor efterträdda hvarandra under en timmes id. De höjde sig öfver horisonten, formade rvalfbågar af åtskilliga radier och nedfö:lo i motsatt riktning. Alla lemnade lysande spår efter sig, frin fem till tio grader linga, och hvilka varade i några sekunder. Några af eldkulorna tycktes brista sönder; andra försvunno utan gnistor, och många af de fallande stjer