Aftonbladet – 16 mars 1847, sida 2

etiketten, som omständigheterna tilläto. Tjenare gingo rundtomkring med cigarrer åt herrarne, och samtalet vände sig kring den utomordentliga torkan, det ymniga re3n, som fallit i de ärgränsande trakterna, och det yppiga 1. fnadssält, som invånarne i Havanna förde. Imedlertid föreslogo några af de unga fruntimren en simnings-utflygt till den motsatta stranden, hvilket genast understöddes af deras uppvaktande kavaljerer. Utan vidare öfverenskommelse störtade de i strömmen, och Allan, som var en förträfflig simmare, och som dessutom blef ombedd af en bland damerna att åtfölja henne, förenade sig genast med Armadan, som icke utgjordes af spanska soldater, men af mera segerrika spanska skönheter. Inom itta eller tio minuter uppnådde de den motsatta stranden; herrarne utan att hafva släckt sina cigarrer; ty det skulle hafva minskat förtroendet till deras skicklighet, om de upphört att röka under öfverfarten. På återvägen utförde de åtskilliga vattenbragder, såsom t, ex. att böja sig öfver vattnet, simma med armarna i luften, dyka till botten och hemta upp stenar. Midt i strömmen mötte de badunde en mängd delfiner, hvilka på silt slägtes sätt sprutade ur näsborrarne. Några af damerna, som plaskade i vattnet med händerna, sökte aut förjaga dem; somliga bl. fvo rädda, och en, som bade simmat längr2 ut på strömmen än de öfriga, uppgaf ett gällt rop och försvann. En haj! En haj! utropade hela sällskapet nästan på en gång. Allan var nära den försvunna, och som han märkt, att en delfin strax förut gått under hennes kropp, tillskref han fruktan orsaken till hennes rop och skyndade till hennes bjelp. Snart kade hans starka band fattat hennes arm. De uppnådde stranden, och vi behöfva knappast säga, att Allans belägenhet var från den stunden afundsvärd, alt han för sin djerfva handling nästan