Aftonbladet – 16 mars 1847, sida 2

Ja, så är det verklgen. Jag kör på sjelfva ljudetaf er röst, att niär från kakornas land, svarade främlingen på den djupa lågländska dial-kten, som han tydligen antog för att öfvertyga Allan; ty han talade vanligtvis engelska med garska mycken skicklighet, ehuru icke utan en viss national-accent. Den äldre mannen och vår hjelte voro snart inbegripna i ett ganska lifligt samtal, ty der var ingen brist på ämnen och ingen brist på lust som hindrade dem. Inom en half timma voro de förtroligt bekanta. Främlingen var ungkarl och i tillräckligt goda omständigheter för alt tillåta sig tillfredsställa sin smak som passionerad älskare af utländska resor och som filosof i en ganska vidsträckt bemärkelse af detta ord. Han var nu utomlands på en vetenskaplig tur — han roade sig med studerandet af fysiska fenomen, och fick derigenom tillfälle att tillfredsställa sitt tycke för äfventyr. I denna egenskap bade han, sedan han genomrest Europa, besökt Förenta Staterna i Amerika, följt Mis isippi från dess källa till dess mynning och gjort stora anteckningar öfver sina iakttagelser. Han hade bott tvenne månader i Cumana och blifvit väl bekant med minga af invånarne. I följd deraf föreslog han att på aftonen införa Allan i ett sällskap, hvilket vi nu skola söka beskrifva. De begge Skottarne gingo, strax efter månens uppstigande, ned till Manzanares strand. Allan förundrades högligen, när han der f. nn ett stort sällskap of herrar och damer, som ganska tunnt klädda sutto på stolar i två eller tre fots djupt valten, oeh sålunda njöto behaget af ett sydamerikanskt bad. Vår hjelte och hans vän drogo sig undsn till ett skjul af flätadt vide, som stod nära derintill, klädde sig i passande kläder, hvilka skaffades af den sednare, och gingo sedan ned i floden, der presenteringen föregick med så mycken uppmärksamhet för