Aftonbladet – 16 mars 1847, sida 1

Sedan yår bjelte passerat den indianska förstaden, hvars gator voro ganska snygga, fortsatte han sin väg, för att, enligt de anvisningar, som blifvit honom gifna, söka reda på hotellet. Hans tankar antogo, under det han vandrade framåt, mången olika frg. Huru besyrnerliga hade icke lyckans nycker varit vid uistskandet af hans stig! Jag är glad, sade han för sig sjelf, hjertligt glad öfver att hafva kommit ur dessa sjöhjeltars händer. De skulle kunna hafva ändrat tankar än en gång och kanske afhuggit mitt hufvud, e!ler låtit mig vandra öfver bord, utan att känna den minsta samvetsoro. Här är jag nu i ett nytt land, utan en enda bekant, och med knapp st en virk af underrättelse om det emottagande jag skall komma att röna här. Jag är i alla fill lycklig, som har penningar; de äro vanigtvis det lättaste passet till anseende. Hr stoppade han sin hand i fickan för alt försäkra sig, om penningpungen var i behåll. Der låg den väl bevarad; han sndades lättare. Inom fodret på hans väst låg en annan pung, som Leila hade förfärdigat åt honom och som innehöll omkring etthundrafemti dukater, af de penhingar, som munkarne i Santa Chiara hade skänkt honom. Dessa hade han händelsevis haft på sig, när markisen så listigt narrade honom i fällan, och han hade omsorgsfullt dolt dem för sn rofgiriga skeppskamrater. Som han nu spatserade framåt, frågade han på spanska, i hvilket språk han var temligen hemma, efter hotellet. Man visade honom det, och inom några minuter salt han i det allmänna rummet. XXI. KAPITLET. Icke heller kunna de Cviga klipporna motstå Hans vilja. Hyilka jemnade berg! Och hvilka upphöjda dalar! Foung. Allt är nu försvunnet. Dygden -ensam öfverlefver, ty hon är odödlig och förblifver alltid menniskans vän. Thomson. Huset var byggdt af trä och uppburet af pe