Aftonbladet – 16 mars 1847, sida 1

skådade han likväl med sin u,pmärksamm: blick fullkomligt väl sina skeppskamra! ers miss: tänkt karakter. Det var tidigt en Septembermorgon. Fiorence hade seglat förbi flera af de Vestindiska öarne, och Nya Andalusiens berg begränsade horisonten framför dem. Allan satt på fockmastens tvärsalning och hemtade friska idder från den nya och praktfulla scen, som uthredde sig rundt omkring honom. Snart varseblef han, bland grupper af lindar, staden Cumana, beherrskad af fästningen St. Antonio, som låg på en kalkartad klippa och gaf e!t eget pittoreskt utseende, när den betraktades ifrån hamnen. : På samma klippas sydvestra sluttning intog slottet Santa Maria ett läge, ryktbart för den storartade utsigt, man njöt derifrån. Viken, som, enligt sägen, her en jordbäfning att tacka för sin tillvaro, utbredde en vidd af lugnt, blått vatten, aldrig oroadt af vestindiska orkaner, och i stånd att rymma Europas alla flottor. Till höger strömmade de små floderna Manzanares och Santa Catalina in i viken; deras stränder pryddes af kakao, kassia, kapris och högvext acacia. Pelikanen och fl:mingon befolkade kusten, och då solen steg upp, föllo hennes strålar på ett af de herrligaste landskaper i södra Amerika. Besältningen på Florence kastade ankar i viken nedanför Cumana, omkring klockan nio. Efter frukosten bad kaptenen Al!an följa sig red i kajutan, och der uppstod följande samtal: Kaptenen: ,Det är nödvändigt, signor, att mitt skeppsfolk och j2:g få veta, om det är er afsigt att blifva en af oss, eller om ni vill söka er lycka på annat sätt. Vi äro ett kringstrykande sällskap. Vi fylla våra fickor genom skarpa svärd och hårda slag och utgifva vårt mynt med vårt yrkes frikostighet. Om ni vill förena er med oss, är ni välkommen; om ni vill lemna oss, gifver jag er, sådan den än är, en röfvares välsignelse, Det var vår afsigt ett