delse, som åstadkom en väsentlig förändring i hans belägenhet och utsigter. Kaptenen och förste styrmannen insjuknade nästan på en gång i en mycket farlig feber, serskildt tillhörande de sydliga klimaten. Dessa båda personer voro de enda ombord, som egde någon kännedom om sjövetenskapen. Vid samma tid blef vädret utomordentligt stormigt, och hela besättningen måste anstränga alla sina krafter för att rädda fartyget. De hade seglat ungefär i fyratio-åtta timmar, utan den minsta beräkning, när sjömännen slutligen församlades på stordäcket, i afsigt att slå sina kloka hufvuden tillsammans och öfverlägga om hvilken kosa som skulle ta gas, för att styra skeppet till närmaste hamn. Nästan alla voro högst okunniga italienare; några bland dem hade ofta seglat i de södra luftstrecken; men ingen kunde bestämma hvar de befunno sig, annat än genom ganska osäkra gissningar genom betraktandet af stjernornas läge. Bestörtning stod att läsa på allas ansgten. De kunde icke göra annat för att förbättra sitt tillstånd, än svära i alla helgons namn, på sitt modersmåls hela öfverflödande rikedom. Klockan var half tolf på dagen. Hvarken kaptenen eller förste styrmannen kunde möjlgtvis komma upp på däck, ty de lågo båda i den vildaste feberyrsel. Hvad skulle man göra? Andre styrmannen kunde icke göra annat än styra på måfå åt sydvest. Den föregående natten hade varit mörk som Erebus, och den kommande kunde äfven blifva så. De måste vara nära någon af West-indiska öarne, ty, fastän soln under en hel vecka varit för mycket molnomhöljd, för att tillåta kaptenen att