Aftonbladet – 15 mars 1847, sida 2

skade en sjukdom, hvilken, så vidt han visste, kunde blifva allvarsam, föröka hans skuld i hennes ögon och kasta på hans karakter, hans hed:r och trohet, en skugga så mörk, att han icke ens ville tänka derpå. Af alla hans beraktelser var det blott en enda, som lemnade honom en skymt af tröst: hans mor och hans syster skulle icke mera lida nöd, ty af de penningar han emo!tagit som gåfva från klostret, hade han utlånat största delen uti Scottland, hvaraf rentan skulle tillfalla dem. Men burudana skulle deras känslor bl.fva, när hans förlängda tystnad skulle gifva anledning till den misstanken, att ban, med hvilkens välgång deras hjertan voro så fast förenade, vore död? Han hade hört ankaret upplyftas, och han visste, att skeppet hastigt ilade framåt, men om detsammas bestämm-.lse och sitt eget öde, visste han intet. Samma orsaker, hvilka de än voro, som hade eggat en man utan grundsatser att fjeltra honom i bojor, skulle kanske fullborda hans elände genom en grym död. Kunde det hafva varit ett misstag? Hade han blifvit gri pen i stället för någon brottsling som förtjenade en sådan behandling? Nej; der fanns insen anledning till en sådan slutsats. Men hvem kunde hans okända fiende vara? Han visste sig icke hafva gifvit den ringaste förolämpning åt Någon enda person i Sicilien. Ahl Skulle det kunna vara den banditen, som sårade honom i klosterhålan? Ja; hemligheten var upptäckt; problemet var löst: det var han. D:t kunde: cke vara någon annan. Sådana voro Allans ankar under den första. timman af hans fånenskap, och sådana fortforo de att vara flere