och säg främlingen, om han någonsin återvänder till Sicilien, att Leila älskade honom. TIsabella! Isabella! Jag kan icke — kan icke — tala; öfver — molnen — kanske — skall jag säga dig! Se! Set — De komma! — De komma! — Betrakta! Huru ljust! Huru ljust! Huru ljust! Hon föll ned på kudden: Solen sjönk, och Leila dog. Låtom oss förflytta scenen till orangealleen och tiden till dagen derefter. Dårarne skrida långsamt framåt, två och två ett sorgligt tåg. Männerne äro svartklädda och Gvinnorna hvita. Nära midten af processionen bära fyra manliga tjenare en bår, på hvilken Leilas likkista, betäckt med ett hvitt s:dentäcke, är ställd. Framför liket gå furst Ghika, grefve Artoni och de andra svartklädde; strax efter följa Isabella di Calenghi och de andra hvitklädda. Isabellas ögon äro röda af gråt, och hennes glänsande hår böljar i dordnade lockar öfver hennes hals. Det är en sällsam syn, att se dårarne alla Så högtidliga och så mycket rörda vid det sorgliga tillfället. Tysta skrida de framåt, och om der ibland dem finnas några som icke sörja, fjettrar likväl efterhärmningens kraft — denna maktens grundval — deras anletsdrag i en dyster allvarsamhet. Vid sluset af orangeallfen vända de nedåt till den Lilla begrafningsplatsen vid sjöns stränder. Det är ett lugnt ställe på hög mark; den sorgliga cypressen suckar rundt omkring der. Nära porten, af svart jerngaller, är en nyligen uppkastad graf. Processionen anländer och Leila sänkes i sin trånga bädd. Dårarne kasta sina blommor på kistan tills den icke mera synes,