ligger någonting outsägligt högtidligt i den tystnad som de iakttaga, hvilka förbida fasa-konungens knackning. Död! Vi må blifva förtroliga med ljudet af dina steg; men vi kunna icke qväfva en ofrivillig rysning, huru starkt än vanans inflytande må vara, när din kalla flägt börjar kyssa dens anlete, som :vi älska. Du gör föreningsbanden veka och känsliga som sjelfva nerfverna, hvilka vibrera af smärta när luften vidrör dem, Men, ehuru din pil är smärtsam, är den välsignelserik för de goda. Vi veta icke hvar det landet ligger, dit du för de hädansångnes skuggor; vi känna icke vidden af den förändring som uppkommer genom själens skiljsmessa från kroppen, ehuru vi kunna ana något af dess natur; vi känna icke de hastiga framsteg, hvarmed lyckliga själar intränga i de djupa boningar, der den Allvetandes hemligheter dölas; vi veta icke huru våra hädangångne saliga vänner tillbringa början af sin evighet; — men det vete vi, att om vi förtrösta på en jordisk väns trohet att verka för vårt bästa, böra vi säkert icke hysa något ovärdigt misstroendo till vår vän i himlen — vår fader, Gud. Och skola vi klaga öfver, att din iskalla band, o död, leder oss genom den mörka dalen, som fjettrar dödligheten, in i det eviga lifvets hyddor: Nej, vi skulle icke alltid vilja lefva här. Så skön och välgörande lämpad. efter våra behof, som denna verlden är, finnes :der :likväl bekymmer, sorger, sjukdomar och plågor, vid hvilka vi snart blifva trötta, och viönska derföre icke att detta: jordiska lif skall räcka evigt. Hvad är ändamålet med din beskickning till oss, om vi äro lydige barn till vår Fader, Allmak