Aftonbladet – 13 mars 1847, sida 3

VV AA — häfde sig rundt omkring honom; skulle I::n vär vilja utplåna minnet af sin oro genom cn enda sista sänkning? Nej — nej. — O! nej! Der var äregirighet som ännu skulle tillfredsställas; der var hämnd, som ännu skulle undfägnas med den ljufva försäkran om en likes olycka, och der var mången seen af berusande nöjen, som ännu skulle glimma rundt omkring hans vinbägare. Hvilka förhärjande passioner rasa icke inom: en sådan menniskas bröst, utgjuta sitt gift i hennes känslor och uppbränna med sin heta flägt de älskligaste sympathier som pryda vår natur! Hvilken luftkrets omgifver henne! Oren — skadlig — dödsbringande! Hyem skulle vilja intränga i den olycksbådande omkretsen? Hvem skulle vilja, förderfva sin tillvaro, och fläcka sitt minne af det moraliskt sköna, och bjuda en serie af dystra ideer att omgifva sitt lif, genom sambandet med en usling, som icke eger mera qvar af menniska än den yttre skapnadeh? O! om det på jorden finnes ett föremål, som framför alla andra fordrar vårt medlidande — om det finnes någon, hvars tillstånd här är peklagansvärdt, och hvars utsigt om ett tillkommande omgifves af dunkel — om det finnes någon, hvars tillvaro är en förbannelse, icke ens vidrörd af er enda välsignelses skugga — ir det den, hvars okufvade passioner, likt helveteshästar, jaga honom fram och ned till förlerfyet, när furier genombryta hvarje gräns, som Gud och samvetet uppställt till rättesnöre, och onda demoner rusa med : sitt beredvilliga offer i den dystra förtviflans öppna gap. Z (Forts. följer.) C